rätt att finnas till

Jag känner mig för det mesta övertygad om - trots insikten om att det inte förhåller sig så - att jag mår sämst. Jag är familjens sorgkråka, släktens gråa får, den tristaste vännen, den ledsnaste tjejen, avdelningens tuffaste depression, den enda med totalt avsaknad av liv, av normalt socialt liv... alla andra har någon form av talang eller intresse, något slags sammanhang utanför sfären av professionella kontakter och där är de som vem som helst. Jag är inte det, jag, kringvandrandes med melakolin som viktbälte... känner mig alltid så udda. Så onormal är jag inte! Jag vet det. Jag är inte ens så där ytterst dyster, men jag är inte rolig och det hakar jag upp mig på.

Jag klarar mig bra? Näe, jag menar, man ska klara av rätt mycket när man är 28 år, det är inte något märkvärdigt med att vi orkar mest som unga, så jag klarar mig väl inte så bra. Varför ska jag ha sänkta krav på mitt liv? Visst gör alla som orkar leva det bra, självklart är det beundransvärt men det är så det ska vara även om det inte är alla förunnat. Men jag har inte sett att man får dåndimpen för ALLA, var o en, som orkar gå upp varje morgon, som orkar äta, som orkar plugga, som orkar jobba, som orkar ta hand om sina barn, som orkar ringa mamma o pappa, som orkar prata med sina syskon, som orkar planera för semestern. De gör det bara bra, men det är något naturligt för dem, de frågar sig inte om de kan eller inte. Ger de sig själva komplimanger? För ger jag dem applåder tittar de underligt på mig. Är det bara de som har det tufft som får vara glada för det lilla? Kan jag vara stolt över det jag gör, som inte är i närheten av deras, när de inte...de skulle inte stå ut med mitt liv? Det är svårt att vara stolt när det känns som man skäms när det kommer på tal.

Funkar vi inte alla lite som Anna Odell? För att få något här i världen så måste ta det själv, i egna händer. När jag första gången satt på vårdcentralen för att söka hjälp, för att jag till sist insåg att jag behövde den, fick jag veta att de skulle skicka en remiss till psyk, en remiss. Det gick över en månad och ingen kallelse och jag klarade inte av vardagen, jag fick nog. Då läkaren inte ville ta kontakt med mig så blev min reaktion att jag fick tvinga honom till att träffa mig. Så funkar vården, tyvärr, att den som slår vilt omkring sig får uppmärksamhet och de andra får vänta, och vänta. Frustrationen tar sig fel uttryck men man tycker att man behöver en reaktion, vad som helst för att få kontakt. Jag fick min läkartid, jag fick kontakter på psyk, allt inom en vecka. Jag en hel del jobbiga erfarenheter dessutom...

Och jag lurar mig själv med att tro att jag är den som måste må sämst, att jag mådde som sämst först när jag varit instängd i ett litet omringat rum. Jag måste må sämst...allt jag gjort, de har ingen aning om vad man kan göra vid sina sinnens fulla bruk...jag måste må sämst för att det är så många som "bryr sig om mig".

Hur rättvist är det? Det är inte rättvist mot mig, innerst inne vet jag varför jag lärt känna personalen så bra, varför de sitter vid min säng, varför jag får mest uppmärksamhet, den som jag är så rädd att förlora. Omtanken känns inte äkta, det är inte rättvist att ge mig den på det sättet, för det gör att man ständigt misstror varje vänligt ord - jag tvingade dem till det. Och jag känner mig falsk.
Det är inte rättvist mot de som aldrig skulle använda sig av mitt beteende och säga att de inte behöver lika mycket uppmärksamhet. Inte rättvist att förringa tiden innan. Klart de behöver, klart alla behöver att bli sedda, inte att någon utåtagerande ska ha mindre utan att de tysta ska ha mer och ingen enbart för sitt beteendes skull.
Kan vi inte få uppmärksamhet utan det, att "freaka"? Jag vet att det måste vara svårt, herregud, man måste stoppa någon som river ner tapeterna, det går inte att ha en vilding lös i korridorerna. Men på sikt kan man nog undvika att situationen ens uppstår.

Ändå måste jag väl må sämst,vara sämst för enligt mitt huvud kommer jag aldrig bli "normal". Vad det nu är? Men vad kan man göra åt det? Ingenting. Man måste få vara som man är ändå. Det är i alla fall en rättighet vi har. 
Varför ska jag skämmas? Nej, jubla över varje år jag har rätt att leva, alla andra som tror det är något självklart, jubla för dem också.
Jag har rätt att finnas!
Och det är din rättighet att finnas! Precis så!