Saker funkar allt bättre, på ett yttre plan åtminstone. Kanske behöver jag bara förankra det i mig för att kunna känna det så också. Just nu är jag bara en stor nervös klump nästan hela tiden och har inte så mycket tid för mig själv, och kunna känna att det går framåt. Allt ser så annorlunda ut än för ett år sedan, det är både positiva och tråkiga förändringar, som livet brukar se ut. Jag har blivit mer medveten om vissa svårigheter jag har och har nog grubblat mycket på det, jag har svårt att vara tillfreds med mig själv och våga tro att det kommer ordna sig ändå. Men varför skulle det inte göra det?
Jag är glad för att jag börjat ta mig an arbetslivet igen, och att det faktiskt går bra även om jag är för självkritisk, jag fixar det faktiskt. Jag känner mig mer ansvarsfull om min hälsa också, det känns viktigt att hålla sig balanserad. Jag vet inte om det funkar bättre än förut, men jag hoppas det kommer bli så.
Jag är glad för att jag inte är ensam om att ta mig framåt. Jag hoppar av glädje när det går bra för andra, man får sån vinnarinstinkt själv, "yes! yes! yes!" det är skitkul ju! Men jag har också känt mig sorgsnare än på länge. Vet inte riktigt varför. Kanske är det allt nytt. Jag är ledsen för dem det inte funkar för, för de som blev övergivna när de behövde som mest hjälp. För även om hjälpen kommer så småningom hinner så mycket förstöras. Jag saknar mina kompisar som inte mår bra.
Då kanske det är bra att ha något att känna igen sig i, och nu när vintern närmar sig, en sallad som räcker ett tag. Här har jag receptet på
Heras 3-veckors sallad:
1 kg vitkål
1 kg morötter
3 st paprikor
1 st purjolök
Rivs o hackas
Lag:
2 dl matolja
1 dl vatten
1/2 dl socker
1 dl äppelcidervinäger
2 msk svartpeppar
(1 msk basilika)
salt
Lagen kokas upp o hälls varm över salladen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar