tandborstning, floursköljning, tandtråd, flourgel, sugtabletter, flourtabletter...

Jag är sjuk på riktigt. Igår hade jag 39 graders feber och värk i hela kroppen, imorse var det nere på 38 och nu är jag mest illamående. Så måste jag vara borta från skolan igen. Jag har varit borta halva november. 
Jag vill inte! 
Jag tror att orsaken till febern är att jag började laga en tand igår, en rotfyllning. När jag kom hem fick jag feber,  mer och mer feber. Försökte ringa Folktandvården nu på morgonen men det är något fel på deras mottagningstelefon, samtalen går inte att koppla fram. Jag har så grymt ont i den lagade tanden, kan inte stänga munnen, kan inte tugga. Det är jobbigt att bo själv när man är sjuk, orkar inte laga mat, orkar inte gå o handla, ingen som kan trösta. Man känner sig väldigt ensam. Rotfyllningar gör förbannat ont kan jag tala om. Har man inte tandläkarskräck så är risken att man får det. Gör inte sådana om ni kan undvika det. Hädanefter ska det bli kontinuerligt pedantiskt tandborstning, floursköljning, tandtråd, flourgel, sugtabletter, flourtabletter, sugrör...

knäpp

Visst är jag knäpp? Alltid lika spynervös när jag kommer hem. Men det är helt normalt! Normal normal normal, varför fattar jag inte att jag är normal? Jag känner mig inte normal och kanske vill jag inte känna mig det. När man inte kan förklara varför livet inte funkar, när man inte orkar med kraven, när man känner dig usel, då är det skönare att inte vara normal än att inte ha ett svar. Eller? Jag ska ha en stor lapp där det står att jag är normal sa min kans. Jag är så less på läkare, på frågor. Less på ett positivt sätt, det visar ett engagemang från dem. Har träffat 6 stycken läkare de här 5 dagarna av veckan, m a o mer än en läkare om dagen. Man blir snurrig av alla frågor till slut. Jag fick adress från avd-läkaren till läkemedelsboken på nätet. Det låter lite lustigt, om man inte vet sammanhanget, jag läser Medicinsk Grundkurs på komvux. Han sa att jag kunde fuska och kopiera in texten därifrån...

ledsen

tänkte bara säga att jag är inlagd... motsträvigt men frivilligt. Och så kan jag inte skita i hur alla har åsikter om det, blir så ledsen av allt tyckande. Jag orkar inte höra att jag gör fel, att jag väljer själv, att jag måste motivera mig mer... det är ett val, visst, men det är för att det inte känns som det finns något trivsammare alternativ. Hur som helst tror jag att jag kommer hem imorrn. Så det blir nog bara två nätter. Och jag har egentligen inte ekonomi till fler heller. Jag fattar inte varför jag ska må så dåligt igen o igen o igen, varför tar det aldrig slut? Fy sjutton vad arg jag blir på det här.

Ensamheten  

by Robin

Text: J. Berg
Musik: J. Berg

Du skrapar rutor nu igen
Jag är passageraren, det är du som kör
Stan förblöder, allt är stängt
Du pratar jobb, jag längtar hem igen

Åh, det är så svårt att höra vad du säger
Vad är det du egentligen vill säga?

Sekelskiftesvillan gapar tom
Man skymtar fönstren bakom röda löv
Och jag minns din pappas bibliotek

I ett centrumkors där virvlar snön det blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor, skogar, elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten

Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten

Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp
Men även skuggorna blir större nu
Och inget är sig längre likt

I din värld av mörkret syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten

Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten

pengar

Enligt konsumentverkets uträkningar så ska jag som ensamstående kvinna, i min situation o med min inkomst ha mellan 700 till 1000:- kvar i slutet av varje månad. Då har jag inte räknat med vårdkostnader, resor osv. Då behöver jag kanske inte ha så dåligt samvete för min ekonomi. Det går inte direkt att spara pengar just nu.

landet mellan sanning och lögn

Inte att ljuga men att berätta sagor,

Allt du har är enstaka meningar du lärt dig från den där guideboken ni fick i bussen där ni satt på vägen till hotellet, men du kan inte läsa upp en hel roman innantill när ni ska lära känna varandra. Du kommer bli synad och de där riktiga känslorna kommer vara bitar som faller bort för att de inte fanns i boken... de där bitarna som är så självklara men ingen råkar nämna just dem och därför vet du inte att de finns. Du slingrar dig för att du inte har något med substans men det börjar bli snävt och du kommer bli synad. Du har inte detaljerna som för berättelsen vidare och som gör den trovärdig, allt du har är glosor. Ingen förståelse till dem, du har inte känslan för hur de används, du har ingen aning, du har ingen aning. Du var aldrig där, aldrig längre än till bussen. Och det är så sorgligt hur ruttet du bedrar dem. Det är så sorgligt hur de tror dig och det är så sorgligt hur du trasslar in dig för att inte svika denna medkänsla de har för dig. Det är så sorgligt hur du inte vågar och fortsätter att inte våga...  

men jag vill inte bli bortkastad, ni tror det är något man ska lämna av, göra sig av med som det var ett främmande objekt som ska plockas ut. Plocka, lämna, bli någon bättre; bli jag. Men jag kommer inte förändras, det här kommer alltjämt vara jag och jag vill inte kasta bort något av det, det är inte en bit av mig, det är jag, det finns i varje del av mig. Jag vill vara den jag är, det går inte att plocka bort. Ni tror att ni hittat den borttappade biten, åh, vad ni blir lurade. Jag kommer inte förändras.

Sagor har sin egen genre där lögner inte har någon innebörd.

Ambivalent? Well, yes and no

Befrielse
Jag har hållit planen! Skickade just in mitt tredje studiearbete. Och jag var klar innan kl 20. Och jag har dessutom hunnit träna idag. Jag är chockad över mig själv. Jag brukar alltid sitta uppe sena nätter för att skicka in skoluppgifter i sista sekund, råplugga inför tentan, alltid denna stress. Nu har jag en hel dag tillgodo =)

Glädje
Det var sol ute idag. Jag har det himla bra som slutar kl 14 varje dag och får vara i dagsljuset innan solen går ner.

Arbete
Nackdelen med att aldrig vara med på personalmöten är att jag alltid är oförberedd på vad dagarna innehåller. Det kan få mig att känna mig lite osäker.

Magkänning
...Och vissa lämnar aldrig arbetet helt, viss personal är jour till kl 22, en viss Maria kan inte låta sms-fingrarna vara och skriver o skriver fast hon inte vill störa personal som borde få vara Mariafri efter hemmet är äntrat. En viss Maria har ett gnagande dåligt samvete.

Ambivalens
Sju veckor kvar som sagt... jag är nervös, vill inte tillbaka till att gå sysslolös hemma.
Hur gör man? Ska jag söka jobb? Ska jag söka praktik? Ska jag försöka med högskola? Av alternativen känns jobb eller praktik mest lockande. Men mest av allt vill jag forsätta som i höst ett år till, eller åtminstone en termin till. Jag är inte redo än, det här är första gången jag varit "ute" på 6 år. Så det känns som en stor förändring. Jag vill att det ska fungera. Jag har bara varit inlagd en natt på tre och en halv månad. Jag vill att det ska fungera. Blir snurrig av att tänka på det.

Ambivalens
Jag vill inte äta mediciner. Och nu mår jag ok, men jag vet inte om det är ok för mig att må så fruktansvärt dåligt som jag gör i perioder. Är det värt det om det blir bättre av mediciner?
Till syvende och sist handlar det kanske om jag ser mig som frisk eller om jag ser mig som sjuk. Är det friskt att må skit? Är det skit att tro att man är sjuk? Är det sjukt att vilja tro att man är frisk?

Ambivalens
Åh, jag tycker det är svårt med vissa vänner ibland, även om jag tycker om dem. Jag vill vara en vän, inget jourhem. Jag stöttar gärna men jag orkar inte passa upp på någon, inte i längden. Om någon man inte känner så väl vill sova över, och jag känner bara, nej, jag orkar verkligen inte...vad ska man svara? Om man orkar vara ute på fest vill jag tro att denna inte mår så fruktansvärt dåligt, och, sen, jag måste ju gå kvart över sju hemifrån... men jag vet hur ledsen jag känner mig när ingen tar emot mig när jag mår dåligt. En viss Maria har ett gnagande dåligt samvete.

Glad

Jag har fått en teckning! Woo hoo! En bild på mig i grön hatt. Den satt på väggen i grupprummet. Så sött.

förlåt, förlåt

jag skriver så mycket strunt just nu för att slippa plugga.
Och jag är nog så insnöad på sjukdomar och mediciner just nu, läser om katetrar, oxygenbehandling, faecesprover, KOL, emfysem, endoskopier, MRT, diabetes... Och på min praktik så snackar alla om svininfluensa och vaccinationer. Förlåt om jag skriver mycket om provtagningar och sjukdom hit o dit. Det kanske inte är så intressant. Kanske därför jag inte pluggar nu som jag borde???

Jag har varit på min skolpraktik idag. Solen sken och alla barn var glada att se mig igen, ja i allafall de flesta... trallala, hur det kan vända. Sunshine hela dagen...nja... Nu är det bara 7 veckor kvar. Trist och skönt på samma gång. Men vad ska jag göra sen då??? Saknar arbetsfester. Det var länge sen... Sist jag jobbade så dokumenterade vi allt för hand, t o m schema, vi använde inte alls datorer som man gör nu. Jag känner mig ålderdomlig.

Vi har gjort pepparkaksdeg idag. Det är väldigt enkelt. Man blandar bara kryddor tillsammans med sirap som man låter koka upp. Sen tar man bort det från plattan och blandar i smör så att det smälter ner. Sen häller man det över vetemjöl och rör om. 
Klart, låt stå minst ett dygn i kylskåp.

Jag hoppas på att jag och Sara ska bo på hotell snart... Innan det är för sent. 

Jag måste få klart mitt skolarbete tills på onsdag. Hinner nog inte träna idag. Synd. Jag har praktik må-to. Imorgon är det vattengympa och så har jag tvättstuga, på onsdag ska jag ev på bio och på to ska två kompisar komma o käka hos mig och på fredag ska jag gå på Aquapower med en kompis. Ska inte ut i helg, men det börjar bli lite långtråkigt. När jag får pengar så hoppas jag på en drinkkväll. Jag vet i allafall en som är intresserad. Och om någon är intresserad av bio på onsdag kväll är det bara att höra av sig!   

Jag sov som en kratta natten till idag. Vakna o somna... Har drömt för en hel vecka. Allt och alla var med. Min familj, vårdpersonal, badbassänger, vampyrer och vampyrjagare, ödsliga parkeringsplatser, naturstigar, kompisar, skolelever, mediciner, förvirring och telefonsamtal... Helt vrickat. Men ganska spännande.

vill någon öva med mig?

bara en grej... jag försöker plugga just nu och det dyker upp så många tankar.

Jag tycker det är rätt häftigt att det kan märkas på kroppen det som man bara tror pågår i huvudet. För när jag får mina trötthets och depp perioder så har jag väldigt lågt blodtryck och puls. Ja, inte sjukligt lågt, men väldigt mycket mindre än vad jag har normalt. Förra veckan hade jag ca 50 i puls på en sen eftermiddag. Jag har kanske 70 i normala fall. Om det nu inte är så att jag har en så svag puls att man missar några pulsationer. Det är som att hela kroppen stänger ner. Jag är ingen sån nörd som kollar mitt blodtryck och puls kontinuerligt, det råkar bara bli så för att läkarna(mest AT va?) ska göra sina rutinundersökningar för nu är det år sen jag hade EKG plattor, i skolan håller vi på öva oss på blodtryck också.
Åh, vill någon komma och öva med mig på Östra? Jag har ingen att ta blodtrycket på. Man kan gå dit och låna manschetter men man får inte ta med sig dem hem.

i got mental germs

Ja, jag tyckte det var lite sött faktiskt...

Det måste vara därför de som stickar mycket lever läng(r)e. Därför kan man ofta se äldre människor med stickning i famnen för de som stickade överlevde viruset. Det beror inte på att man automatiskt vill ägna sin tid till att sticka bara för man kommer upp i åren. Sticktanterna har immunitet. 
Varför känns det som det inte stämmer in på mig?

Jag gjorde en visit på sjukhuset från torsdag eftermiddag tills igår kväll. Det var hemskt och tråkigt. Det mest intressanta som sysselsatte mig var att försöka plocka upp en persons mobiltelefon som fallit ner i elementet med hjälp av pinnar och en tång - jag har smala armar, men inte SÅ smala. Det fanns inga skruvmejslar inne på avdelningen, vaktmästarna kunde komma på måndag, eller så...typ... till slut tror jag de lyckades få tag i en, skruvmejsel alltså. Under tiden fick jag tala med en doktor så jag missade räddningsaktionen av telefonen.
Jag fick gå hem, tack o lov. Mår inte bra. Tänker, inte varje minut men då o då att jag hade rätt, i alla fall fram till den här stunden gjorde det bästa valet, så länge jag inte kommer till skada är det bäst att vara hemma och jag är inte skadad alltså hade jag rätt i beslutet att gå hem. Om det sen inte funkar om någon timme så är det fortfarande det bästa beslutet fram till dess. Jag hurrar lite då o då, i smyg i mitt huvud, "Yes-jag är en vinnare". Tar en promenad och hur många veckor hade jag fått vänta på att gå ut när jag vill? Hur många?! Det skulle handla om veckor, inte dagar. 

Man måste försöka peppa sig med något.
 
Jag fick hjälp av en kompis igår, världen kändes väldigt skrämmande innan men då lugnade den ner sig, hon måste ha styrka den tjejen!

Imorgon är det farsdag.

om rädsla

Läs det här från Mirandas blogg

varje gång livet börjar likna ett liv mer än ett projekt förlorar jag intresset

en film

"Jag har älskat dig så länge" 
Jag tycker verkligen om den. En film om relationen mellan två systar som försöker hitta varandra. Tragedier händer överallt, går det att säga vem som är de lyckligt lottade, vem som får bara lite skit och vem som har det värst?
 
Det har gått 15 år sedan de träffades sist. Under den tiden har de inte haft någon kontakt. I inledningsscenen hämtar den yngre sin äldre syster från flyget. Hon har just anlänt efter att ha avtjänat ett fängelsestraff, nu ska hon bo hos sin syster och systerns familj ute på landet. Det väcks många frågor, varför har de inte haft kontakt tidigare? Varför nu? Kan man anpassa sig till samhället igen? Och så klart, vad gör man för att få ett 15 år långt fängelsestraff? Kan man lita på någon som begått ett brott, även om det är ens syster?

Den yngre systern är verkligen genomsnäll men försiktig och vill nå fram, men släpps inte in alls från början av den andra systern som är tystlåten, kylig men även om hon har stor integritet har hon en värme omkring sig och man undrar hur mycket fängelselivet påverkat henne. Kan man få en relation efter så lång tid ifrån varandra? Sakta bygger de upp förtroende för varandra, systern öppnar sig mer, träffar människor. Filmen är uppbyggd lite som en rebus och de första scenerna får en helt annan innebörd när man förstår mer av historien.

- Hur länge har du bott här? (frågar hon sin yngre syster när de sitter i bilen på väg från flygplatsen till systerns hus)
- Det är 10 år nu. Ja, jag kom för att avsluta min doktorsexamen... jag träffade Luc, vi gifte oss... så fick jag en tjänst. Sånt är livet!
(Tystnad)
Den andra systern tittar ut genom bilrutan, nickar lätt, som för sig själv. 

- Alla tror att ni skämtade, men jag är säker på att ni inte skämtade. Jag undervisade i ett fängelse i tio år men jag pratar aldrig om det. Jag gick dit tre gånger i veckan, och jag gick därifrån tre gånger i veckan....Alla de som satt inne var som jag. De hade kunnat ta min plats, jag deras. Skillnaden är så hårfin ibland...
(Senare i filmen följer den äldre systern med dem på utflykt tillsammans med andra vänner till familjen. De har det trevligt tills på kvällen när en av vännerna enträget vill ha reda på var hon varit i alla dessa år. Det blir pinsamt och mest för att slippa fler frågor häver hon ur sig att hon suttit i fängelse. Alla skrattar, men när hon går ut på gården så kommer en av dem andra fram till henne)

Jag tror jag känner igen mig i det där tysta, lågmälda. Ja, tycker det är en fin film.

...

Så korkat av mig

skit!

jag hittade

Jag hittade en annorlunda sajt i min lilla efterforskning av synder.

"How I Treat Borderline Personality Disorder". Visst osar det amerikansk tv-shop? Det verkar vara en författare som skrivit en bok om medfödd olycklighet som han säger beror på hjärnans uppbyggnad och funktion. Jag är inte säker på om jag tolkar det rätt. I alla fall är BPD i huvudsak en sjukdom högst jämförbar med Epilepsi och Parkinsons. Det är också därför epilepsimediciner fungerar så bra på BPD. Det känns som han är medicinnörd och, ja jag vet inte hur vettigt det är, men det känns ändå vettigt, jag vill tro det. Det skulle vara så hemskt mycket enklare. Och när han beskriver medicinerna och jämför med mina och andras erfarenheter så håller jag med honom om det mesta. Skulle jag läsa på om honom är risken stor att jag inte gillar det, jag tror väl inte på mediciner i stort som något mirakel. Ja, jag vet inte...