den som hörs mest vinner

Jag förstår mig inte alls på formateringen här, som ni säkert märkt. Det stör mig, men jag orkar inte engagera mig destå mer i det. Jag får väl fortsätta irriteras tills jag lär mig. Läste en insändare i NSD här om dagen om en grupp som kallar sig "Fight mot light". De för en kamp mot lättprodukter. Tänkte att vad besvärligt det måste vara att strida mot allt. Stå där med banderollerna på Coop och slåss mot Aspartamen. Nu är de rädda att barnen får lättmargarin istället för äkta smör. Nu måste vi kämpa för barnens rätt till smör, säger de. Ja, det är mycket man kan kriga för, om hela livet är ett krig. Det kanske det är, för det verkar vara så våra samhällen fungerar. Skrika så det hörs för att få det man förtjänar. Och barnen förtjänar riktigt smör. Varför fattar vi inte det?

en permanent lösning på ett tillfälligt problem

Resumé

Razors pain you; Rivers are damp;

Acids stain you;

And drugs cause cramp.

Guns aren't lawful;

Nooses give;

Gas smells awful;

You might as well live. Dorothy Parker (1893-1967)

Ord som de Ludmilla skriver här nedan, får mig alltid att nyktra till och komma ner på jorden en aning, inse att livet inte måste vara så varken eller...antingen perfekt, eller inte alls. Man får göra misstag, man får tabba sig rejält, för man kan alltid komma igen, hur hopplöst det än känns; så ge dig själv en chans! "Jag önskar så att de ungdomar som känner så här inser att det är under en begränsad period som man känner att det är så här jobbigt. Att självmord är ”en permanent lösning på ett tillfälligt problem”. Det är väl många gånger det som är problemet – att många ungdomar inte har upplevt att man kan ha svackor i livet, men att det blir bättre. Att livet ser ut så. Det går upp och ned. Man är inte sämre eller konstig för att man har det riktigt jobbigt.

Självmord är väldigt definitivt. Det går inte att göra ogjort. Och det orsakar så oändligt mycket lidande för så otroligt många personer. Jag har läst någonstans att det är 200 personer som direkt blir berörda av ett självmord. Och det är inte under en begränsad period utan under så väldigt lång tid, ofta livslångt."

Och ja, jag är hemma igen! Som om två månader av vampyrtransformationsprojekt inte ägt rum, alls, lite besviken över faktum av att jag är lika dödlig som vanligt. Jag gjorde ett ärligt försök men jag får nog aldrig ett vampyrhjärta. Kanske lika bra det.

streckad linje

......................................................................... Jag försökte leva mig själv till en streckad linje först i strecken sen i mellanrummen till slut fick jag verkligen ont om mig själv och den streckade biten var bläck på ett papper inte linjer att följa någonstans

På drift

Jag blir aldrig en hjälte, jag kommer aldrig finna en för jag släpper aldrig någon av er in, men jag går här, gråter och hoppas...

"Vi har väl inga hemligheter kvar men det är så jävla fegt att ge sig av .......................................................

Älskling det vi mest av allt vill ha är någonting som aldrig kan bli vårt November är en mur av våt betong där en löjlig dröm om flykt föds för att krascha och sen dö men hjältar och hjältinnor stannar kvar De spottar hårt mot vinden och de värmer våra händer så vi inte tappar taget om den kärlek vi har rätt till Dom vågar tro och hoppas på att någon däruppe ser oss någon som hellre vill förlåta än fördöma oss för nått vi inte visste att vi gjort"

In this sign

"Jag skrev "Ingen dans på rosor", ("Never promised you a Rose Garden") som ett sätt att beskriva psykisk sjukdom utan romantiseringen den genomgick på sextiotalet och sjuttiotalet när folk tog LSD för att simulera vad de trodde var en befriande upplevelse. Under dessa dagar blandade människor ofta ihop kreativitet med vansinne. Det finns ingen kreativitet i galenskap, galenskap är motsatsen till kreativitet, även om människor kan vara kreativa trots att de är psykiskt sjuka. " - Joanne Greenberg Kom att tänka på boken igen när en kompis hittade den i en bokhandel. Men jag är mer förtjust i en annan av hennes böcker, "I detta tecken; In this sign". Hittade en välbeskrivande recension av den: "Denna bok har en konstig inverkan på själen. Det är en berättelse som skulle kunna beskrivas handla om dövhet och dövkultur, då man följer ett dövt par och deras icke-döva dotters liv och kamp genom det, ofta fördömande, hörande samhället. Och ändå är den kommentar jag oftast hör om den här boken - från gamla och unga, kvinnor som män, de som kan höra och de som inte kan höra, "jag känner igen mig", "det var på samma sätt för mig", "det är som min familj, som MINA föräldrar", "det är som jag". Den här boken handlar inte enbart om dövhet, den handlar om det som driver oss till att separera från varandra, den handlar om murarna vi sätter upp kring oss själva - och hur man kan göra för att riva ner dem. Det handlar om vikten av att bli förstådd, av andra, och av sig själv. Karaktärerna är inga hjältar, de lever ett ganska vanliga liv, men du kan inte lägga undan boken för den är för mycket "ditt liv". Det är, precis som i Ingen dans på rosor, oerhört välportreterat."

Kors -Allergilistan!

Jag har kommit fram till att jag troligast är överkänslig mot:

Koriander

Spiskummin

Kummin

Fänkål

Persilja

Anis

Curry

Och kanske mot:

bockhornsklöver

kryddnejlika

Pomerans

ingefära

kanel

kardemumma

selleri

dill

dragon

malört

anis

palsternacka

kamomill

Gurkmeja

Senapsfrö

Peppar

Lagerblad

Salvia

Gräslök

Vitlök

Vanilj

Pepparmynta

Det ska tydligen vara någon slags korsallergi. Men man vet inte så noga, det går inte riktigt att testa. Så man får väl gissa. Jag gissar att jag tål morötter, för det är gott, och att jag tål lite fler kryddor också, för man måste ju kunna använda kryddor om man vill det. Men jag är säker på att jag inte tål koriander, och inte curry, idag måste jag ha ätit något jag inte tål för jag har magplågoanden i magen...

DEXTER

Idag är det Dexter på 6:an. Om fyra minuter börjar det. Woohoo! Jag har ställt larmet på mobilen så jag inte ska missa starten. Åh, nu blev jag kaffesugen. En minut... Har lånat böcker på biblioteket idag. Börjat läsa den om flickan o silverfisken. Och magen värjer sig, känner smakerna ta form i min mun, nej, vill inte fyllas av det. Spottar och sväljer pepparchocklad. Nu! Tv. Älskade uppfinning.

gjorts om intet

det börjar bli dax att trä nålen att sy upp lite färgstarka garner och några fina ord -det finns så mycket snälla saker att göra, som innerligt behöver göras. Jag drömde om älven vid stugan. Jag stod där till knäna i det virvlande vattnet och försökte förtvivlat rädda det för länge sen döda djuret. Allt det kött som nu surnat, saltats för hårt och gjorts oätligt. Försökte göra det mördade nyfött. Allt jag, som i mig, har nu ruttnat i dem. Jag i dem finns inte kvar. Där vaknade jag upp med gråten och skammen i min famn. I allting jag sökt var jag hela tiden ensam. Gemenskapen och kärleken var mitt tillägg som jag själv planterat dit. Det fanns aldrig på riktigt. Det var en fantasi. Den enda tanke som jag hade kvar var, om allt annat förstörts så försök rädda höljet. Häng den döda pälsen på väggen som det vore den största fångst och skapat i all världens prakt. Men en blick från honom, som sa att han försökte dölja, fick mig genast att förstå att det inte gick. Jag var den som mördat och han kunde inte längre se på mig som den jag en gång var, därför gled hans ögon sorgsamt ner till marken. Det som var jag, var dött.