ny vecka

Klockan är halv nio, jag hör det genom att tv 4 Nyheterna kör igång på tv:n. Jag känner mig ledsen, sådär utan att riktigt veta varför. Lite besviken på mig själv också. Känner mig feg och oförmögen. Så då, en ny dag, hitta balansen igen. Så underbart... eller hur. Förra veckan var flera hundra mil lång, inte hemsk, bara lång. Det är lättare att räta upp sig när man har något att räta sig efter. Det ska bli varmare i veckan. Det ändå blir skönt.

Dagens bibelcitat känns på något sätt relevant.

Jag ber dig, Herre, befria mig!

Herre, skynda till min hjälp!

Ps 40:14

Jag vet inte vad jag vill bli befriad ifrån, men själen skriker det ibland. Och jag önskar man vågade be då, när det behövs mest. För andra fångna själar också, inte bara mig. Jag vet att det är många som behöver någon som hörde den osagda bönen, och blev skyndad till, många som behöver våga öppna sig och skrika efter det men sluter sig ihop. Tar på sig alldeles för mycket och tror det är deras lott. Man behöver inte bära hela världen. Det går ändå inte. 

Jag vill inte ge någon annan min olycka, den är min egen, så tafsa inte på den. Man skulle nästan kunna kalla det oartigt, på snudd till stöld att ta på sig världens sorger och kalla dem sina egna. Man ska hålla sig till sina egna bekymmer, det mår alla bäst utav.

Jag fick en biobiljett av min praktikhandläggare idag. För gott arbete. Jag blev glad för det. Men jag är sorgsen fortfarande. Det är så många roliga saker som hänt men jag känner mig så ledsen.
Det är ledsamt när andra mår dåligt. Jag får små suturer i hjärtat varje gång. Varför kan det inte få vara bra någon gång? Varför kan man inte slå av strömmen för det där mörkermonstret? Han betalar aldrig några räkningar. Han betalar ingen hyra, bara flyttar in. Så otroligt oförskämt. Delad glädje är dubbel glädje säger man, och jag vill kunna dela glädje med dem, det är vad jag längtar efter, men det kommer inte vara dubbel glädje utan minst fyrdubbel glädje. För så stort kommer det vara.  

underbart

Åh, jag har haft en underbar dag hittills. Det har inte hänt något utöver det vanliga, jag är bara på väldigt bra, på snudd till strålande humör. Det är verkligen inte fy skam att få säga det. Tänk det här bara, lägga sig 5 i tolv på natten och sova som en stock fram till 10 i sju på morgonen. Det är liksom såå härligt (de som vet vad sömnproblem innebär förstår vad jag menar). Ändå höll jag på att svimma vid halv elva tiden i dag när vi var ute på promenad med klassen, jag vet inte varför, väldigt konstigt, det svartnade för ögonen och sen blev jag otroligt trött i några timmar. Man blir lite orolig när sådant händer. Det kanske beror på lågtrycket ute.

Nu har jag druckit 2 1/2 kopp kaffe och försöker få ihop mitt skolarbete. I morgon är det redovisning av det på eftermiddagen, men först så ska jag på en ny inskolning på mitt sommarjobb. Jag känner mig fortfarande nervös att åka dit. Men det kommer nog gå bra. Enligt Bondepraktikan kommer det bli en skitsommar, så jag hoppas jag kommer iväg på lite resor i sommar. Och förhoppningsvis en hel del fjällvandring. Jag måste köpa ett par vandringskängor.

Nu ska jag snart ladda för Vårruset. Den här gången blir det picknickkorg. Men det är nog för kallt för att fika utomhus.

HUR KUNDE HON

Drygt 5.000 personer i Sverige har hiv i dag. De flesta lever inte öppet med sin sjukdom.

Över 2.000 personer har dött i aids sedan början av 1980-talet.

Fram till 1996 fanns det inga fungerande mediciner. Många som insjuknade dessförinnan hann dö av viruset.

Jag tror inte det är meningen att man ska förstå henne fullt ut. Det är inte självklart, hennes sätt att hantera sin situation. Men kanske kan man få en bild av hur svårt det här är för henne. De stora bokstäverna blir kanske lite mindre. Och även om man inte förstår henne kanske man tänker när man ser dokumentären "det kunde varit jag".

Ur medias recensioner av "Hur kunde hon":

Lillemor åkte till Frankrike när hon var nitton år gammal för att jobba som au pair. I inledningen av filmen får man se bilder från Lillemors fotoalbum. En blond tonåring med stora förväntningar på livet. Hon blir förälskad i en fransman – och återvänder hem till Sverige med hiv.

”Jag var väldigt oerfaren och naiv ... det förändrade mitt liv i ett slag. Det fick så enorma konsekvenser, bara en förälskelse”, säger hon själv i filmen.

Hon vågar inte säga något till någon annan än sin familj i rädsla att bli utstött.

Men hon förtränger snart det faktum att hon bär på det dödliga viruset.

1986 när Lillemor smittades fanns det inte mycket kunskap om det här nya viruset. De som dog begravdes i sopsäckar och på sjukhusen fick vårdpersonal lönepåslag för att jobba med personer som smittats. Det fanns en skräck och hysteri kring sjukdomen, det fanns en stor rädsla för att bli smittad bara genom att sitta brevid någon med hiv.

Jag minns själv hur man pratade då någon gång i slutet på 80-talet när jag var kring 8-9 år. Jag tror att jag och mina kusiner sitter ute på sommaren och jag slår ihjäl en blodfylld mygga. Min kusin säger med stort allvar till mig - du vet väl om att du kan få aids av myggor om den sugit blod från någon som är sjuk.

Och så var det bland folk, ryktet sa att till och med myggor kunde sprida smitta.

Jag får känslan av att tiden egentligen stått stilla för henne sen den dagen hon återvände från Frankrike, när det handlar om känslorna kring att bära på det dödliga viruset.

Hon har packat ner det där jobbiga budskapet i en flyttlåda som hon aldrig packade upp igen när hon flydde från Norrbotten och sin familj och bosatte sig i Skåne. Hon tog aldrig till sig insikten om sjukdomen. Så den har legat kvar där, obearbetad. Där började hon om, leva ett vanligt liv. Utan att någon visste. För på sjukhuset hade de ju sagt till henne att virusmängden inte var mätbar längre, då trodde Lillemor att hon var frisk...

samtidigt får man se scener där hon sitter med sin dosett, svälja piller på piller... bromsmediciner,

– Jag vet bara att det kan hända. Och att det är en omedveten process, inget man själv kontrollerar. Utsätts vi för något alltför outhärdligt kan hjärnan stänga av. Vissa saker gör man rent mekaniskt, en del av min hjärna såg till att jag gick på kontroller och sen, så småningom, tog bromsmedicinerna som stod fullt synliga i badrumsskåpet. En annan del av min hjärna hade stängt av totalt. Och de så kallade förhållningsreglerna fick jag redan 1987, när allt upptäcktes och jag var i akut livskris. Efter det talade ingen om några restriktioner.

Hon gifter sig och får barn. Hon berättar inte för sin man att hon bär på hiv. Ordet hiv kan hon inte ens ta i sin mun. Men en dag får maken reda på Lillemors hemlighet.

Lillemor förlorar hem, barn, man och sin frihet.

Hon blir dömd till två och ett halvt år långt fängelsestraff för försök till grov misshandel. Hon blev dömd för att ha haft oskyddat sex med sin man samt för att ha burit och fött sina barn utan att meddela sjukvården om att hon är hiv-positiv. Varken ex-maken eller de två barnen som nu är 7 och 8 år gamla är smittade av hiv.

Hon är en omtänksam mamma, nogrann, ordentlig, det finns inget vårdslöst i hennes sätt att vara. Förutom det faktum att hon själv inte förstått att hon var sjuk.

Man tänker att någonstans har det brustit i vårdapparaten, det måste ju vara självklart att hon skulle fått något slags stöd till att bearbeta det här, varför har ingen hjälpt den här kvinnan? Hon föder två barn utan att någon i sjukvården vet att hon bär på HIV. Hur kan hennes egen behandlande läkare, som är den enda som vet, undgå att märka att hon är gravid? Varför har inte han agerat?

 Hiv är så hemlighetstämplat i Sverige att inte ens vårdpersonal har tillgång till den informationen kring patienter, de informerar inte varandra utan det är istället patientens skyldighet att informera sjukvården. Ger personen inte information kan han eller hon bli dömd till fängelse. Hela ansvaret läggs alltså över på den drabbade. Om något som man självklart borde få hjälp att tala om lämnar man ensam och man blir på så sätt nertystad, och bestraffad i dubbel bemärkelse.

Sverige i dag är det land i världen där flest fälls för att inte ha berättat om sjukdomen. Man har en skyldighet att berätta om sin sjukdom samtidigt som man är löper en risk för att bli stigmatiserad och hamna utanför samhället om man berättar.

Som Lillemor själv uttrycker det:

– Jag var övertygad om att om jag berättade, då skulle jag bli ensam i hela världen. Och det gällde alla. Vänner och – allt.

– Det var vad jag visste, att ingen skulle vilja ha med mig att göra. Och då skulle jag inte kunna leva.

Nu, efter domen, har hon ett nytt mod, nu ska sanningen äntligen fram i ljuset. Nu ska hon inte tiga och skämmas mer. Barnen ska inte bära hennes skam. Hon vill kunna leva ett öppet och ärligt liv.

Lillemor krossar tallrikar i en flyttlåda på köksgolvet: Nu gör hon slut på det gamla livet, börjar ett nytt.

Hennes största sorg är den förlorade vårdnaden om barnen, på grund av ”hennes svek mot maken”. Hon har svårt att acceptera det.

Nu träffar hon dem varannan helg, ca 10 timmar i månaden.

–Jag vill absolut inte framstå som något offer, det är oerhört viktigt. Det var lätt att sparka på mig när jag låg men nu ligger jag inte längre. Jag gjorde fel och har tagit mitt straff. Jag har betalat min skuld till samhället och bett alla om förlåtelse. Inte minst min före detta man. Att fortsätta straffa mig är bara att straffa barnen. Det blir de som förlorar mest.

 För att få förändrade attityder måste vi ta upp hiv i debatten igen. Våga prata om det för att ge nya kunskaper.

Men det jag tänker när jag går ut ur biosalongen är att hon överlevde också det här. Att livet går att leva även då man tror att det ska ta slut.

Ur: AFS 1986:23

"HIV infektion

Humant immunbrist virus har betydligt lägre smittsamhet än hepatit B virus. 
Eftersom konsekvenserna av denna infektion är mycket allvarliga är det dock viktigt att iaktta samma skyddsatgärder.

HIV smittar via kontakt med blod och blodprodukter. Smitta överförs också med sperma och slidsekret vid sexuella kontakter. Virus har påvisats i modersmjölk och smittöverföring till
barn denna väg kan inte uteslutas. Nervvävnad och ryggmärgsvätska kan innehålla virus men någon smittöverföring har inte beskrivits via kontakt med dem. Virus har även påvisats i saliv, tårvätska, urin och avföring men endast sporadiskt och då i så låga koncentrationer att risk för smitta inte anses föreligga såvida dessa kroppsutsöndringar inte är synligt blodtillblandade.
 
När virus kommit in i kroppen bildas antikroppar hos de flesta människor. I regel sker detta inom sex veckor men ibland mycket sent, ända upp till sex månader efter smittillfället.
Förekomst av antikroppar innebär att en person är smittad. I motsats till förhållandena vid de flesta andra infektioner har antikroppar mot HIV förmodligen ingen skyddande effekt. 
För det fåtal individer som är smittade men som aldrig utvecklar antikroppar, kan smittan inte fastställas med hjälp av de rutintester som i dag används.
 
Efter smittillfället inträder en lång inkubationstid, i regel upp till flera år, innan symptom på sjukdom eventuellt utvecklas. Under hela denna tid är den smittade sannolikt smittförande.
Infektion med HIV kan leda till flera olika sjukdomstillstånd, tex AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome, förvärvad immunbrist).
 
I USA, där ett stort antal personer med AIDS vårdats, har den personal inom sjukvården, som
utsatts för arbetsskador, i form av t ex nålstick, följts upp. Dessa undersökningar har klarlagt,
att smittrisken i samband med vårdarbete och annat arbete som leder till kontakt med blod är
mycket liten. 

Sociala kontakter med smittförande personer har inte visat sig innebära någon smittrisk. Detta har konstaterats bl a genom uppföljning av familjemedlemmar, som haft mycket nära kontakt med smittade, t ex i form av gemensam köksutrustning, toalett, badrum, handduk och tandborste.

Den som smittats med HIV befinner sig i en mycket svår situation. Varsamhet och omtanke måste därför vara vägledande i vårdarbetet. Det är viktigt att de som kommer i kontakt med
HIV smittade patienter, förutom utbildning och information om smittvägar och skyddsåtgärder, också får psykologiskt stöd då arbetet med dessa patienter kan vara psykiskt påfrestande."

Om inte…

Alla människor har samma värde, så säger vi ofta. Men är det så? När jag var som mest ledsen så sökte jag artiklar som skulle bevisa, på ett vetenskapligt sätt, att alla människor inte har samma värde. Åtminstone att jag inte hade något värde. För under rubriken "värdelös" var jag säker på att finna det som skulle göra att jag kunde bocka av mig själv. 
Men vi delar inte samma värderingar, vi tycker inte lika mycket om alla. Är alla människor lika värdefulla för mig i mitt liv? Nej. Men fortfarande har vi väl alla samma värde. 

Men det är väl så att vi inte bemöter människor som lika värda, och det kan verkligen få den som blir bemött som värdelös att känna sig precis så. Frasen om samma värde blir som till ett hån för dem som inte får uppleva det. 
En del människor jag möter lämnar jag med en känsla av ensamhet. Man får den där ryggen, den oförstående blicken, dövörat, man blir den där luften som inte kan andas. Det jag säger är bara konstigt.

Ensamhet, att vara ensam utan att kunna eller våga dela sitt inre med någon annan. Inte känna sig uppskattat för att vara just jag.
Alla människor har nog varit med om att träffa någon som reducerat en till  ”konstig varelse.”

Om inte färger fanns skulle våren inte blomma.
Ingen vit eller blå, eller gul eller röd.
Ingen skillnad på sippa och sippa.
Om inte skillnad fanns
skulle inga sånger sjungas.
Alla toner vore lika, all musik utan klang.
Och allting lät alltid likadant.
Om inte olikhet fanns
skulle sagorna inte finnas.
Alla tänkte detsamma, och sa samma sak
Ingen mångfald och inga möten.
Om inte mångfald fanns
hur skulle världen då vara?
Kanske fridfull och lugn, eller livlös till döds.
Kanske alla människor var grå.
Om inte färger fanns
skulle regnbågen inte finnas.
Inget skimrande band
ingen båge av färg.

Ingrid Nilsson

men

Man måste ha tillåtelse att grubbla ibland.

vara bäst

Så länge man lever kan man inte kasta bort sitt liv. Inget liv är bortkastat. Enligt Annas Eviga. Man måste inte bli starkast och friskast för att kunna sprida ljus omkring sig. Man måste inte vänta. Bejaka det man faktiskt är, det som man är skapad för att vara. Det ger världen mångfald.