cirkulerar

Inne i mörkrets huttrande, oskyddad från att angripas av det som cirkulerar, likt celler som angriper egna vävnader krossar man sig mot det egna. Man gör det fast det gör en cirklande kring sitt eget man inte vill andra se. 
Ingravad kyla i självet - steril från färger och mönster. Fångad men inget stilla däri.
Men för att bli lycklig får ytspänningen inte får brista - därför ljuger man.
Önskningar förvandlar en vänlig nick till en stril av värme längs ryggraden, en kudde att luta huvudet. Våga av fast man vet att man inte är säker. 
Där någonstans görs andra till räddare utan att veta om det. 
I själva verket ser de inte smärtan i ens själ och kom inte dit enbart för, eller ens för att, laga det trasiga nätet av trådar. 
Men man önskar så hårt. Man blundar, låter sig krossas mot det egna, för att räddas - igen, igen och igen. Ett fungerande kretslopp eller ond cirkel? 
En sagovärld där man inte behöver känna sig ensam.