HUR KUNDE HON

Drygt 5.000 personer i Sverige har hiv i dag. De flesta lever inte öppet med sin sjukdom.

Över 2.000 personer har dött i aids sedan början av 1980-talet.

Fram till 1996 fanns det inga fungerande mediciner. Många som insjuknade dessförinnan hann dö av viruset.

Jag tror inte det är meningen att man ska förstå henne fullt ut. Det är inte självklart, hennes sätt att hantera sin situation. Men kanske kan man få en bild av hur svårt det här är för henne. De stora bokstäverna blir kanske lite mindre. Och även om man inte förstår henne kanske man tänker när man ser dokumentären "det kunde varit jag".

Ur medias recensioner av "Hur kunde hon":

Lillemor åkte till Frankrike när hon var nitton år gammal för att jobba som au pair. I inledningen av filmen får man se bilder från Lillemors fotoalbum. En blond tonåring med stora förväntningar på livet. Hon blir förälskad i en fransman – och återvänder hem till Sverige med hiv.

”Jag var väldigt oerfaren och naiv ... det förändrade mitt liv i ett slag. Det fick så enorma konsekvenser, bara en förälskelse”, säger hon själv i filmen.

Hon vågar inte säga något till någon annan än sin familj i rädsla att bli utstött.

Men hon förtränger snart det faktum att hon bär på det dödliga viruset.

1986 när Lillemor smittades fanns det inte mycket kunskap om det här nya viruset. De som dog begravdes i sopsäckar och på sjukhusen fick vårdpersonal lönepåslag för att jobba med personer som smittats. Det fanns en skräck och hysteri kring sjukdomen, det fanns en stor rädsla för att bli smittad bara genom att sitta brevid någon med hiv.

Jag minns själv hur man pratade då någon gång i slutet på 80-talet när jag var kring 8-9 år. Jag tror att jag och mina kusiner sitter ute på sommaren och jag slår ihjäl en blodfylld mygga. Min kusin säger med stort allvar till mig - du vet väl om att du kan få aids av myggor om den sugit blod från någon som är sjuk.

Och så var det bland folk, ryktet sa att till och med myggor kunde sprida smitta.

Jag får känslan av att tiden egentligen stått stilla för henne sen den dagen hon återvände från Frankrike, när det handlar om känslorna kring att bära på det dödliga viruset.

Hon har packat ner det där jobbiga budskapet i en flyttlåda som hon aldrig packade upp igen när hon flydde från Norrbotten och sin familj och bosatte sig i Skåne. Hon tog aldrig till sig insikten om sjukdomen. Så den har legat kvar där, obearbetad. Där började hon om, leva ett vanligt liv. Utan att någon visste. För på sjukhuset hade de ju sagt till henne att virusmängden inte var mätbar längre, då trodde Lillemor att hon var frisk...

samtidigt får man se scener där hon sitter med sin dosett, svälja piller på piller... bromsmediciner,

– Jag vet bara att det kan hända. Och att det är en omedveten process, inget man själv kontrollerar. Utsätts vi för något alltför outhärdligt kan hjärnan stänga av. Vissa saker gör man rent mekaniskt, en del av min hjärna såg till att jag gick på kontroller och sen, så småningom, tog bromsmedicinerna som stod fullt synliga i badrumsskåpet. En annan del av min hjärna hade stängt av totalt. Och de så kallade förhållningsreglerna fick jag redan 1987, när allt upptäcktes och jag var i akut livskris. Efter det talade ingen om några restriktioner.

Hon gifter sig och får barn. Hon berättar inte för sin man att hon bär på hiv. Ordet hiv kan hon inte ens ta i sin mun. Men en dag får maken reda på Lillemors hemlighet.

Lillemor förlorar hem, barn, man och sin frihet.

Hon blir dömd till två och ett halvt år långt fängelsestraff för försök till grov misshandel. Hon blev dömd för att ha haft oskyddat sex med sin man samt för att ha burit och fött sina barn utan att meddela sjukvården om att hon är hiv-positiv. Varken ex-maken eller de två barnen som nu är 7 och 8 år gamla är smittade av hiv.

Hon är en omtänksam mamma, nogrann, ordentlig, det finns inget vårdslöst i hennes sätt att vara. Förutom det faktum att hon själv inte förstått att hon var sjuk.

Man tänker att någonstans har det brustit i vårdapparaten, det måste ju vara självklart att hon skulle fått något slags stöd till att bearbeta det här, varför har ingen hjälpt den här kvinnan? Hon föder två barn utan att någon i sjukvården vet att hon bär på HIV. Hur kan hennes egen behandlande läkare, som är den enda som vet, undgå att märka att hon är gravid? Varför har inte han agerat?

 Hiv är så hemlighetstämplat i Sverige att inte ens vårdpersonal har tillgång till den informationen kring patienter, de informerar inte varandra utan det är istället patientens skyldighet att informera sjukvården. Ger personen inte information kan han eller hon bli dömd till fängelse. Hela ansvaret läggs alltså över på den drabbade. Om något som man självklart borde få hjälp att tala om lämnar man ensam och man blir på så sätt nertystad, och bestraffad i dubbel bemärkelse.

Sverige i dag är det land i världen där flest fälls för att inte ha berättat om sjukdomen. Man har en skyldighet att berätta om sin sjukdom samtidigt som man är löper en risk för att bli stigmatiserad och hamna utanför samhället om man berättar.

Som Lillemor själv uttrycker det:

– Jag var övertygad om att om jag berättade, då skulle jag bli ensam i hela världen. Och det gällde alla. Vänner och – allt.

– Det var vad jag visste, att ingen skulle vilja ha med mig att göra. Och då skulle jag inte kunna leva.

Nu, efter domen, har hon ett nytt mod, nu ska sanningen äntligen fram i ljuset. Nu ska hon inte tiga och skämmas mer. Barnen ska inte bära hennes skam. Hon vill kunna leva ett öppet och ärligt liv.

Lillemor krossar tallrikar i en flyttlåda på köksgolvet: Nu gör hon slut på det gamla livet, börjar ett nytt.

Hennes största sorg är den förlorade vårdnaden om barnen, på grund av ”hennes svek mot maken”. Hon har svårt att acceptera det.

Nu träffar hon dem varannan helg, ca 10 timmar i månaden.

–Jag vill absolut inte framstå som något offer, det är oerhört viktigt. Det var lätt att sparka på mig när jag låg men nu ligger jag inte längre. Jag gjorde fel och har tagit mitt straff. Jag har betalat min skuld till samhället och bett alla om förlåtelse. Inte minst min före detta man. Att fortsätta straffa mig är bara att straffa barnen. Det blir de som förlorar mest.

 För att få förändrade attityder måste vi ta upp hiv i debatten igen. Våga prata om det för att ge nya kunskaper.

Men det jag tänker när jag går ut ur biosalongen är att hon överlevde också det här. Att livet går att leva även då man tror att det ska ta slut.