varför ta så illa vid sig?

Jag borde lärt mig hur systemet fungerar, varit beredd på det här, sett att det skulle leda hit, men jag fattade ingenting. Trots(de vaga)antydningarna. Det var tänkt att jag skulle ha fattat. Jag inser det nu. Kanske var de inte så utstuderade som jag tror när jag ser bakåt, då jag står här med facit i hand. Eller så var de det. Så dum jag känner mig, jag trodde att de agerade som de gjorde för att de inte förstod hur de skulle göra, men i själva verket var jag den som inte fattade, jag var den som inte förstod vad som pågick. Hur som helst känner jag mig helt utbränd. Jag klarar säkert av det här också om jag vill, men jag vet inte om jag orkar gå igenom det en gång till. Jag vet inte om jag vill orka. Det gör så ont. De yppade aldrig ett ord till berörd personal på sjukhuset, de möten de följde med på, tittade bara med stora ögon och nickade, jag trodde tystheten berodde på bristande erfarenhet, men förstår nu att det var genomtänkt, att de inte tänkt stötta mig där, de var inte av feghet för att säga sin åsikt, de hade inte samma åsikt som mig, det handlade om en obetydlig diskusson för dem o de ville inte ha någon konflikt med en personalkår som de ska ha fortsatt samarbete med i framtiden. Efter mötet pratade de med mig som om att de trodde på mig. De verkade hålla med utan att egentligen säga något. Och jag trodde att de tyckte som jag, jag såg inte. Jag anförtrodde min besvikelse för dem, tänkte att de brydde sig om mig, att de förstod. Fattar inte varför jag blir så besviken. Fattar inte varför någon skulle lägga ner sån energi på att bli av med mig, vad är vinsten med det? Jag är väl inget problem? Det enda orsaken jag kan komma på är ekonomi. Att jag kostar för mycket. Och jag är lätt att köra över. Så jävla lätt att köra över. Har insett att det inte är någon idé att föra en dialog, jag vinner ingenting på det. Jag kan inte påverka någonting, det är dött lopp. Stendött. Det är att slåss mot väderkvarnar. Varför lägga ner min energi på detta? Glöm dem, de är inte värda uppmärksamheten. De låtsas som att mitt liv är jätteharmoniskt och jättestabilt när det verkligen inte är det. De vet ju att det inte är så. Varför le som det var så? Vad är poängen? Vad är det för skådespel jag inte förstår? Det går inte jättebra för mig, det går inte bra alls. Ska jag också tvingas in deras låtsaslek om att allt är bra? Det är jättetungt, jag orkar inte med att spela det spelet, jag vill inte prata om väder o vind med dem som inget hänt. De säger att man är välkommen, men jag vill inte gå dit o bemötas av illusionen av att jag lever ett gott liv och att "det ordnade sig för dig med, så skönt" och "alla har vi våra dåliga dagar, det kommer gå så bra ska du se, du är bara lite feg". Det känns konstigt att inte gå dit mer, samtidigt omöjligt att gå dit. Jag måste klara min svackor själv. Det värsta är skådespelet. Jag kan tolerera det mesta, bara det sker med öppna kort. Som att rycka bort ett plåster. Det är när det blir hemlighetsmakeri jag tar riktigt illa vid. När det blir till att gissa och aldrig få ett svar. Om jag inte har möjlighet att gå i behandling för mina andra erfarenheter så är det ju mitt problem, inte deras, tycker de. Jag vet att de bara rycker på axlarna om jag skulle bli inlagd igen och de fick höra det. Ja, vad mer kan de göra? Sådana här människor kommer aldrig till insikt. De tror att de är insikten. Inte heller av de räknar mig som en riktig människa, som de är. Jag är någon som måste leva av andra för att klara mig. Det finns andra som också smyger med saker. Som tittar irriterat på mig, nu förstör jag förstås igen för att jag ser ledsen ut. Det finns andra som aldrig intresserar sig för något jag säger, när jag berättar om det jag sysslar med -knäpptyst, inte en fråga, inte en kommentar. Jag som verkligen försökt stötta, försöker vara en vän, gett men aldrig fått det samma tillbaka. Man ska inte bry sig, men jag blir sårad, för jag hoppades att det berodde på andra omständigheter än min person. Och sen när den där känsligheten kommer, som tar över när jag blir så sliten. Hur mogen är jag egentligen? Vad är det för fel? För då det finns denna andra som skriver ner de övrigas adresser, mejl, födelsedagar och inte frågar mig, då vill jag bara gråta. Jag är ju som värsta barnrumpan, jag kan ju fråga varför. Känner mig så töntig. Ändå slänger jag mig på sängen när jag kommer hem o störtgråter, varför är det så här? Men varför tar jag så illa vid? Så korkad jag är som inte insett att folk inte gillar mig särskilt bra. Jag vet inte vad jag gör för fel. Är jag så tråkig och jobbig? Det känns bättre att tacka nej redan nu till mer hjälp än att dra ut på det. Världen förändrar inte sin attityd mot mig bara för att de lär mig hoppas på det. Folk kommer ändå stänga ute mig, fnysa åt mig, hur mycket terapi jag än tar del av. Saker är som de är helt enkelt. Det lönar sig inte att lura sig själv. Så godtrogen. Inse att hindret jag försökt bemästra inte är ett hinder utan "this is it", det finns inget annat liv, "hindret" är marken, himlen, rymden som sträcker sig ut i oändlighet. Svårigheterna är inget stopp på vägen att klättra över utan det är livet, det är där man lever. Det fanns inget mål bakom det, det tar slut där, ingen fortsättningsväg till en trivsam tillvaro, det jag trodde var ett hinder att ta sig förbi var det verkliga livet. Jag vill inte leva där, det är en kall kall värld. Nej, inget mer sjukhus. Jag har slängt alla nya mediciner(o slängt alla presenter jag fått från hemlighetsmakarna)de enda jag vill att de ska göra innan jag bryter med vården är att en läkare ska skriva ett intyg om att jag ska få behålla mitt körkort. Sen klipper jag. Sen slipper jag. Jag måste försöka lita på mig själv. Det är jävulskt svårt. Jag vet ärligt inte hur det här ska gå. Känner mig ganska flippad. Jag är för korkad att förstå felet på mig. Ser på min gamla whiteboardtavla jag hittade för en månad sen, den har legat bortglömd i ett decennium. Jag har alltså inte rört orden från mitt kylskåpspoesi på tio år, de står i exakt samma position nu, med det sista jag skrev där, samma uppbyggnad, samma budskap, samma längtan nu som då. Läser in det sorgliga i det där subtila hoppet. Hoppet. Då hade jag all rätt att hoppas. Att jag skulle vara någonannanstans nu. Så stavas sviket hopp. Ska säga upp min lägenhet. Jag vill inte vara kvar. Trodde inte att jag skulle reagera så här kraftigt. Trodde inte jag var så lätt att slå omkull. Trodde att det värsta var över. Så fel man kan ha.

tjuvlyssnat

Samtal kan vara intressanta ibland, att lyssna på. Jag var uppe till fjälls för två veckor sen ungefär. Jag var aningen besvärad av att dela bostad med en massa människor. Det kändes som alla var så fruktansvärt entusiastiska och de pratade och flörtade med varandra och jag ville bara vara ifred. Men jag måste erkänna att det var roligt att tjuvlyssna på dem, det finns ett nöje med att vara åskådare ibland. Man behöver inge ge något, inte engagera sig, bara lyssna. Man kan bilda sin egen uppfattning utan att den blir ifrågasatt. Det är kravlöst. Människor beter sig. Men det får mig att undra hur jag själv låter i andras öron? Typ: "Har alltid undrat vad det är för oljud jag hört varje gång vi ses, men, det är ju du!" Jag kan inte inte välja endast en:

Jag faller för rarhet

Hmm... Jag är lätt att övertala känns det som. Människor utnyttjar det. -Jojo, så är folk minsann! Pekfingret fram. Haft möte idag med en Dr. M och min nya kans. Har blivit övertalad att pröva Lamotrigin. "Neej, nej, jag är rädd att hon kommer återfalla i depression utan medicin, det känns inte bra. Jag vill ta och höja dosen redan nu", säger han o tittar bedjande på min kans när jag föreslår att avsluta behandlingen. "Du har ju pendlat i humör i hela ditt vuxna liv, varför inte testa om det här gör någon skillnad? Du kanske inte hamnar i några fler svackor efter det. Varför vänta med att se om det hjälper?" försöker min kans med till hans undsättning. Så nu kan jag hämta ut den varje vecka. Jag antar att jag kommer göra det eftersom jag är plikttrogen. Men om det är ett bra beslut att äta det är jag osäker på. Det skulle vara så skönt att inte ta något alls. Se hur d e t fungerar. Jag stod i allafall på mig i beslutet att inte ta emot några sömnmediciner -blir ju ändå bara seg av dem. Dr. M gav sig till slut. Han är egentligen lite söt till sättet, han sa att jag var avståndstagande, tyst och hade lång svarslatens, sen ändrade han sig och sa att jag kanske mest var blyg och att det var stor skillnad mot för tre veckor sen, och att jag är som en helt annan människa mot för två, tre år sen -nu kan jag le och skratta och ha ögonkontakt MEN att han vill att jag ska bli glad och ännu mer öppen. "Hon är blyg, det ingår i hennes personlighet" säger han och tittar på min kans, sen till mig: "Jag vill att du ska prata mer nästa gång vi ses!" Jag kunde inte låta bli att skratta. Han pratar mycket och har ett rejält kroppsspråk. Och även han försökte få mig till ASTA. Jag vägrar! Det känns oväsentligt. Jag behöver inte det. Och så det där: "Vi ser typiska symtom på den problematiken", "Vår erfarenhet säger...", "man brukar känna som du gör", "du ska inte ha behövt vara här i 10 års tid utan att hittat en lösning, det är ingen som tittat på vad som egentligen driver den där ångestmotorn " Men jag vet att det inte beror på några "typiska symtom", det beror på mig. Jag vet inte vad det är och varför jag är som jag är. Skulle det vara enklare om jag hade något svar på det? Måste det alltid finnas en orsak? Problemet är att jag inte vet hur jag ska hantera mig själv i alla situationer. Jag är så spretig. Jag vill inte lura mig själv till att hoppas på de här nya människorna bara för att de verkar så omtänksamma nu. De verkar snälla och rara. Det skrämmer mig. Jag lurar dem att tro att det finns ett enkelt svar. Sen blir de frustrerade när deras svar inte stämmer, när det inte hjälper som de hoppas på och då måste de söka djupare, efter fler brister och fler störningar och fler fel och...Alla jag har träffat tidigare ville antagligen hjälpa mig. Men jag vågar inte lita på att det här kommer falla väl ut. Jag är rädd att de när som helst ska ändra sig och säga att jag är en galen sociopat som borde spärras in den mörkaste av mörka hålan och aldrig mer släppas ut. För de kan ändra sig när som helst, och det kommer i såfall inte gå obemärkt förbi. Jag kommer få konsekvenserna. Det fungerar så. Men jag vet att jag är blödig. Jag vill inte styras in på något men jag faller för snälla människor. Jag söker min sagovärld där alla är glada och omhändertagande, välkomnande, sjungande, snälla, helt utan ondska och illvilja, det är alltid bra väder och man har aldrig ont i magen, allt är fullständigt harmoniskt. Jag vet att det inte finns. Men är det så fel att sträva efter det?

Den stora döden

Appropå pandemier. Jag försöker lära mig mer om Digerdöden. Ska uppdatera när jag vet mer. Det som väcker min nyfikenhet är loppan som spred pesten. Jag känner verklig avsmak för alla djur som kan tränga in i huden och sprida sjukdomar. Löss, loppor, fästingar, mygg, maskar... Nej, gillar inte sånt. Men den här sjukdomen är intressant. Hur den verkade och uppkom. Pesten finns ju kvar, men verkar helt bortglömd. Jag blir förvånad i att man spekulerar så mycket kring den när det inte borde vara så svårt att hitta svar.

som världen ser ut är den inte gjord för prinsessor

Lennart Hellsing - Annabell Olsson

Till alla vackra prinsar och prinsessor:

Annabell, Annabell

Annabell Olsson

hon sitter och drömmer

när månen går opp.

Hon vandrar i trädgårn

och luktar på blommor

och sjunger bland liljor

och rosendeknopp.

Annabell, Annabell

Annabell Olsson

hon torkar ej disken

och bäddar som vi.

Hon väljer bland pärlor

och trär dem på snoddar,

i siden och sammet

hon dansar förbi.

Annabell,Annabell

Annabell Olsson

är inte som andra

som bråkar och slåss.

Hon är en förtrollad

prinsessa från sagan

som råkat gå vilse

och bor här hos oss.

Det är inte alla som har det där lilla Xtra fina i sig.
Det är en barnsång som sjöngs när jag var liten. Den finns på Spotify.

Pettson tältar

Vi ska ut och tälta nästa vecka. Woohoo! "Innan Gubben var vaken kom Gustavsson och kikade in i tältet. - Hallå där Pettson. Klockan är åtta. Dags att stiga upp. Pettson grymtade och började mödosamt krypa ut ur tältet. Jaså du är ute på camping sa Gustavsson. Har du semester? Pettson skämdes för att grannen kommit på honom att sova i tält i sin egen trädgård. Folk brukar inte göra så. - Nä, inte precis, mumlade han. Han visste inte vad han skulle säga. Det är inte jag..., det är Findus. - Jaså du, är det Findus, sa Gustavsson och strök sig om hakan. Men det liknar dig. Det är samma hatt i alla fall. Gustavsson flinade på ett sådant sätt att Pettson förstod att innan dagen var slut så skulle hela trakten veta om att tokig Pettson var ute på campingsemester sin egen trädgård." Pettson drar därefter en historia om hur han och Findus vandrat i Sulitelma och stött på vita vargar och fått napp av Storsjöodjuret när de fiskade. Inget av det var sant, men ska de pratas så ska de väl ha något att prata om resonerar Pettson. Den är såå kul. Jag vill har sett bilder på folk som krama på Findus. De har fotat sig med honom. Jag vill också krama honom. Vart befinner sig deras trädgård? I will find it.

vintern kommer

Mmm äntligen! Nu börjar det närma sig normalt klimat - vi har överlevt igen. Nästa sommar ska jag lära mig gå på lina.