varför ta så illa vid sig?

Jag borde lärt mig hur systemet fungerar, varit beredd på det här, sett att det skulle leda hit, men jag fattade ingenting. Trots(de vaga)antydningarna. Det var tänkt att jag skulle ha fattat. Jag inser det nu. Kanske var de inte så utstuderade som jag tror när jag ser bakåt, då jag står här med facit i hand. Eller så var de det. Så dum jag känner mig, jag trodde att de agerade som de gjorde för att de inte förstod hur de skulle göra, men i själva verket var jag den som inte fattade, jag var den som inte förstod vad som pågick. Hur som helst känner jag mig helt utbränd. Jag klarar säkert av det här också om jag vill, men jag vet inte om jag orkar gå igenom det en gång till. Jag vet inte om jag vill orka. Det gör så ont. De yppade aldrig ett ord till berörd personal på sjukhuset, de möten de följde med på, tittade bara med stora ögon och nickade, jag trodde tystheten berodde på bristande erfarenhet, men förstår nu att det var genomtänkt, att de inte tänkt stötta mig där, de var inte av feghet för att säga sin åsikt, de hade inte samma åsikt som mig, det handlade om en obetydlig diskusson för dem o de ville inte ha någon konflikt med en personalkår som de ska ha fortsatt samarbete med i framtiden. Efter mötet pratade de med mig som om att de trodde på mig. De verkade hålla med utan att egentligen säga något. Och jag trodde att de tyckte som jag, jag såg inte. Jag anförtrodde min besvikelse för dem, tänkte att de brydde sig om mig, att de förstod. Fattar inte varför jag blir så besviken. Fattar inte varför någon skulle lägga ner sån energi på att bli av med mig, vad är vinsten med det? Jag är väl inget problem? Det enda orsaken jag kan komma på är ekonomi. Att jag kostar för mycket. Och jag är lätt att köra över. Så jävla lätt att köra över. Har insett att det inte är någon idé att föra en dialog, jag vinner ingenting på det. Jag kan inte påverka någonting, det är dött lopp. Stendött. Det är att slåss mot väderkvarnar. Varför lägga ner min energi på detta? Glöm dem, de är inte värda uppmärksamheten. De låtsas som att mitt liv är jätteharmoniskt och jättestabilt när det verkligen inte är det. De vet ju att det inte är så. Varför le som det var så? Vad är poängen? Vad är det för skådespel jag inte förstår? Det går inte jättebra för mig, det går inte bra alls. Ska jag också tvingas in deras låtsaslek om att allt är bra? Det är jättetungt, jag orkar inte med att spela det spelet, jag vill inte prata om väder o vind med dem som inget hänt. De säger att man är välkommen, men jag vill inte gå dit o bemötas av illusionen av att jag lever ett gott liv och att "det ordnade sig för dig med, så skönt" och "alla har vi våra dåliga dagar, det kommer gå så bra ska du se, du är bara lite feg". Det känns konstigt att inte gå dit mer, samtidigt omöjligt att gå dit. Jag måste klara min svackor själv. Det värsta är skådespelet. Jag kan tolerera det mesta, bara det sker med öppna kort. Som att rycka bort ett plåster. Det är när det blir hemlighetsmakeri jag tar riktigt illa vid. När det blir till att gissa och aldrig få ett svar. Om jag inte har möjlighet att gå i behandling för mina andra erfarenheter så är det ju mitt problem, inte deras, tycker de. Jag vet att de bara rycker på axlarna om jag skulle bli inlagd igen och de fick höra det. Ja, vad mer kan de göra? Sådana här människor kommer aldrig till insikt. De tror att de är insikten. Inte heller av de räknar mig som en riktig människa, som de är. Jag är någon som måste leva av andra för att klara mig. Det finns andra som också smyger med saker. Som tittar irriterat på mig, nu förstör jag förstås igen för att jag ser ledsen ut. Det finns andra som aldrig intresserar sig för något jag säger, när jag berättar om det jag sysslar med -knäpptyst, inte en fråga, inte en kommentar. Jag som verkligen försökt stötta, försöker vara en vän, gett men aldrig fått det samma tillbaka. Man ska inte bry sig, men jag blir sårad, för jag hoppades att det berodde på andra omständigheter än min person. Och sen när den där känsligheten kommer, som tar över när jag blir så sliten. Hur mogen är jag egentligen? Vad är det för fel? För då det finns denna andra som skriver ner de övrigas adresser, mejl, födelsedagar och inte frågar mig, då vill jag bara gråta. Jag är ju som värsta barnrumpan, jag kan ju fråga varför. Känner mig så töntig. Ändå slänger jag mig på sängen när jag kommer hem o störtgråter, varför är det så här? Men varför tar jag så illa vid? Så korkad jag är som inte insett att folk inte gillar mig särskilt bra. Jag vet inte vad jag gör för fel. Är jag så tråkig och jobbig? Det känns bättre att tacka nej redan nu till mer hjälp än att dra ut på det. Världen förändrar inte sin attityd mot mig bara för att de lär mig hoppas på det. Folk kommer ändå stänga ute mig, fnysa åt mig, hur mycket terapi jag än tar del av. Saker är som de är helt enkelt. Det lönar sig inte att lura sig själv. Så godtrogen. Inse att hindret jag försökt bemästra inte är ett hinder utan "this is it", det finns inget annat liv, "hindret" är marken, himlen, rymden som sträcker sig ut i oändlighet. Svårigheterna är inget stopp på vägen att klättra över utan det är livet, det är där man lever. Det fanns inget mål bakom det, det tar slut där, ingen fortsättningsväg till en trivsam tillvaro, det jag trodde var ett hinder att ta sig förbi var det verkliga livet. Jag vill inte leva där, det är en kall kall värld. Nej, inget mer sjukhus. Jag har slängt alla nya mediciner(o slängt alla presenter jag fått från hemlighetsmakarna)de enda jag vill att de ska göra innan jag bryter med vården är att en läkare ska skriva ett intyg om att jag ska få behålla mitt körkort. Sen klipper jag. Sen slipper jag. Jag måste försöka lita på mig själv. Det är jävulskt svårt. Jag vet ärligt inte hur det här ska gå. Känner mig ganska flippad. Jag är för korkad att förstå felet på mig. Ser på min gamla whiteboardtavla jag hittade för en månad sen, den har legat bortglömd i ett decennium. Jag har alltså inte rört orden från mitt kylskåpspoesi på tio år, de står i exakt samma position nu, med det sista jag skrev där, samma uppbyggnad, samma budskap, samma längtan nu som då. Läser in det sorgliga i det där subtila hoppet. Hoppet. Då hade jag all rätt att hoppas. Att jag skulle vara någonannanstans nu. Så stavas sviket hopp. Ska säga upp min lägenhet. Jag vill inte vara kvar. Trodde inte att jag skulle reagera så här kraftigt. Trodde inte jag var så lätt att slå omkull. Trodde att det värsta var över. Så fel man kan ha.