Ska träffa den där högljudda läkaren idag igen. Jag gillar han lite. Jag har fortfarande inte beslutat mig för om jag ska testa den där nya medicinen eller inte. Det stressar mig en aning. Jag har alla argument för att testa och knappt någon för att inte göra det. Ändå väger "inte" tyngre, trots att jag saknar skäl, det är viljan som känner så, oron som gör mig tveksam till att neka är förstås: ett - jag vill må bra, två - att medicinen skulle göra att jag mår bra.
Det vore ologiskt att gå emot sin önskan att må bra.
Ändå vill jag inte.
Jag undrar varför man alltid "måste" ha moraliska och etiska argument och skäl för sina agerande för att de ska bli accepterade, godkända och begripliga? Varför kan man inte göra något för "man har lust", "det känns kul", "jag ville" eller "jag ville inte". Det känns inte som de orsakerna inte väger lika tungt som argument upphängda på pliktetiken eller konsekvensetiken. Varför måste det alltid finnas en orsak?
Jag antar att mycket av mitt självdömande och självinvalidering, enligt de med sitt patalogiserande synsätt, egentligen grundar sig i som de säger, i min deontologiska inställning till de val jag gör. Jag säger inte att jag frivilligt väljer vara så. Valet av moral är i sig är inte problemet, det hade ju kunnat handlat om vilken princip som helst, Finns det några generella eller undantagslöst giltiga moraliska principer? Hur som helst, ett "jag borde" kan handla om personens moraliska värderingar, vilka de nu än är, och inte om att man direkt försöker förminska sig själv och inte tycka att man duger som man är. Konsekvensen av att inte kunna leva upp till sina värderingar kan dock få en att känna att man inte duger. Och det är själva kärnan. Det hela handlar om att man följer sitt förnuft snarare än att ta hand om sig själv och lyssna till det man vet om sig själv. Men, är inte att lyssna till sig själv också en moralisk princip? De, om några har en strikt princip att följa. Ni, ser, allt blir till moral.
Ändå är jag ju väldigt mycket för etik o moral. Det goda syftet, en mening med livet. I förlängningen är det väl vad man söker. Göra världen till en härlig plats att leva på.
Det där lät kanske krångligt? Jag vet inte om jag kunde beskriva det jag egentligen tänkte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror på att följa magens instinkter men innan man gör det så måste man tänka igenom varför magen känner som den gör. Vill jag inte göra det här för att jag är rädd eller är det något som faktiskt känna fel i grunden. Kan vara svårt att veta men man måste våga ta beslut och lita på dem. Efter man har tagit ett beslut känns det oftast mycket bättre. Oftast tycker jag inte att rädslorna ska få styra men ibland måste man svälja stoltheten och faktiskt ge efter för rädslorna om det är ett för stort steg, att man blir så stressad av det att det faktiskt förstör livskvaliteten. Inte nödvändigtvis relaterat till mediciner, mer livet men du kanske förstår :)
SvaraRadera