Jag faller för rarhet

Hmm... Jag är lätt att övertala känns det som. Människor utnyttjar det. -Jojo, så är folk minsann! Pekfingret fram. Haft möte idag med en Dr. M och min nya kans. Har blivit övertalad att pröva Lamotrigin. "Neej, nej, jag är rädd att hon kommer återfalla i depression utan medicin, det känns inte bra. Jag vill ta och höja dosen redan nu", säger han o tittar bedjande på min kans när jag föreslår att avsluta behandlingen. "Du har ju pendlat i humör i hela ditt vuxna liv, varför inte testa om det här gör någon skillnad? Du kanske inte hamnar i några fler svackor efter det. Varför vänta med att se om det hjälper?" försöker min kans med till hans undsättning. Så nu kan jag hämta ut den varje vecka. Jag antar att jag kommer göra det eftersom jag är plikttrogen. Men om det är ett bra beslut att äta det är jag osäker på. Det skulle vara så skönt att inte ta något alls. Se hur d e t fungerar. Jag stod i allafall på mig i beslutet att inte ta emot några sömnmediciner -blir ju ändå bara seg av dem. Dr. M gav sig till slut. Han är egentligen lite söt till sättet, han sa att jag var avståndstagande, tyst och hade lång svarslatens, sen ändrade han sig och sa att jag kanske mest var blyg och att det var stor skillnad mot för tre veckor sen, och att jag är som en helt annan människa mot för två, tre år sen -nu kan jag le och skratta och ha ögonkontakt MEN att han vill att jag ska bli glad och ännu mer öppen. "Hon är blyg, det ingår i hennes personlighet" säger han och tittar på min kans, sen till mig: "Jag vill att du ska prata mer nästa gång vi ses!" Jag kunde inte låta bli att skratta. Han pratar mycket och har ett rejält kroppsspråk. Och även han försökte få mig till ASTA. Jag vägrar! Det känns oväsentligt. Jag behöver inte det. Och så det där: "Vi ser typiska symtom på den problematiken", "Vår erfarenhet säger...", "man brukar känna som du gör", "du ska inte ha behövt vara här i 10 års tid utan att hittat en lösning, det är ingen som tittat på vad som egentligen driver den där ångestmotorn " Men jag vet att det inte beror på några "typiska symtom", det beror på mig. Jag vet inte vad det är och varför jag är som jag är. Skulle det vara enklare om jag hade något svar på det? Måste det alltid finnas en orsak? Problemet är att jag inte vet hur jag ska hantera mig själv i alla situationer. Jag är så spretig. Jag vill inte lura mig själv till att hoppas på de här nya människorna bara för att de verkar så omtänksamma nu. De verkar snälla och rara. Det skrämmer mig. Jag lurar dem att tro att det finns ett enkelt svar. Sen blir de frustrerade när deras svar inte stämmer, när det inte hjälper som de hoppas på och då måste de söka djupare, efter fler brister och fler störningar och fler fel och...Alla jag har träffat tidigare ville antagligen hjälpa mig. Men jag vågar inte lita på att det här kommer falla väl ut. Jag är rädd att de när som helst ska ändra sig och säga att jag är en galen sociopat som borde spärras in den mörkaste av mörka hålan och aldrig mer släppas ut. För de kan ändra sig när som helst, och det kommer i såfall inte gå obemärkt förbi. Jag kommer få konsekvenserna. Det fungerar så. Men jag vet att jag är blödig. Jag vill inte styras in på något men jag faller för snälla människor. Jag söker min sagovärld där alla är glada och omhändertagande, välkomnande, sjungande, snälla, helt utan ondska och illvilja, det är alltid bra väder och man har aldrig ont i magen, allt är fullständigt harmoniskt. Jag vet att det inte finns. Men är det så fel att sträva efter det?