någon som känner igen sig?

Ur Antis januarinummer 2010 FUTURUM 
Luka Vestergaard

Diagnostisera mig!

"...
Men vetenskap är inte allt. I den sexuella kategorilöshetens århundrade har "diagnosen" blivit den nya läggningen. När science fiction blir science factional, fantasy blir reality, är det lite som kommer kunna konkurrera med människans behov av att skylta med sina sjukdomsprognoser.

Framtiden är tillståndsanalysens eldorado. Förlagan ser vi redan i dagens symptomatiserade identitetskultur. Den med flest självdiagnostiserade själsstämningar, postindustriella lidanden, matvarukomplex, folkhemsmytologier, exotiska allergier eller sociala fobier vinner.
 
Konsten att hitta på sin egna unika personlighetsstörning är lyckans väg för varje trendkänslig genomsnittsmedborgare. 
Ju fler tvångsneuroser desto bättre. 

Frågan är inte vilken mirakelkur som hjälper vem, frågan är hur många fixa idéer som egentligen döljer sig bakom alla dessa tendensiösa kognitiva störningar. Kan man inte få ett läkarintyg som berättar att man är "någon speciell" kan man åtminstone hitta på sin egen överkänslighet mot särskilda födoämnen. Var tar den naturligt störda eller sunt desillusionerade människan vägen i detta överflöd av sjukdomstillstånd och deras "friska" motsvarigheter?

Mirakelkurer är en miljonindustri som livnär sig på det överflöd av skumma etiketter som man, som ett korvskinn, kan trä på en stackars vanlig människa.

Ja, det finns människor som faktiskt är sjuka på riktigt. De har mitt medlidande och min fulla förståelse och jag diskuterar inte heller dem när jag säger att det kommer att bli kool att spela krank.

Hälsostatus kommer så småningom ersätta utslitna personlighetsmallar som "vi normala", "bögarna", "flatorna" och "de där som man inte riktigt vet var man har". Anledningen är den av 00-talet garanterande livsstilen: antingen är man det ena eller det andra. Inne eller ute, fattig eller rik, lyckad eller misslyckad, man eller kvinna, sjuk eller frisk — det finns inga gråskalor, inga genvägar eller sunda mellanting.

Många har en så oerhörd rädsla för att de ska vara fel att de aldrig någonsin kan tillåta sig att vara rätt. 

Följden blir naturligtvis att man i framtiden kan göra sig själv intressant bara genom att skylta med sin egen påstådda misär. Där det förut varit viktigt att välja sida och uppfinna ett sätt att utleva någon slags pedantisk endimensionell relationsestetik kan man nu istället välja att "vara" sin diagnos."