lögnen

Kan jag bli förlåten för alla mina lögner? 

Ber om förlåtelse men vet att jag snart kommer göra om samma sak igen...

Spelar det någon roll på vilket sätt jag ljuger? Att hantera sanningen är inte alldeles enkelt. Det är inte så att jag förskingrat pengar eller gjort något som jag kan bli straffad för enligt lag. Men det är mer än ha varit osann mot mig själv. För hur jag än gör nu kommer jag skada människor, eller, jag har redan skadat dem, de vet bara inte om det än. Det gör det svårt att säga sanningen, för då kommer de plågas. Det som plågar mig nu. Samtidigt kommer jag skada dem ännu mer genom att vara tyst. Det är hemskt att gå omkring med den skulden. Berättar jag kommer de kanske hata mig, jag kommer skämmas och de kommer lida. Kanske kan Gud förlåta mig, men kan någon annan? Jag är tyst för mitt egos skull. Och det gör mig till en vidrig människa.

Varje gång lögnerna kommer fram kommer skuldkänslorna fram än mer tydligt. Och jag ÄR skyldig. Jag är det. Ändå vågar jag inte säga sanningen. Och jag mår fruktansvärt dåligt. Igår kväll satt jag och grät. I morse grät jag. Och jag kan tycka att jag förtjänar det. Jag förtjänar att plågas, jag förtjänar att vara olycklig, jag skulle förtjäna att bli överkörd av en bil, en långtradare, jag skulle förtjäna att skada mig och bli inlåst för evighet. 

Egentligen var jag bara en tyst o sorgsen person förut som ingen riktigt gillade. Kanske var jag inte riktigt någon värd att umgås med.
Nu kanske jag pratar mer. Men även om jag mår bättre så är jag en mkt mer avskyvärd person nu. Någon man verkligen skulle kunna tycka riktigt illa om.
Men det är inte meningen. Det var inte så här jag ville att det skulle bli. Jag vet inte varför, hur det gick till riktigt men nu vet jag inte hur jag ska få allt tillrätta. För det jag har gjort kan aldrig bli ogjort. Jag ångrar mig så enormt. Hur mkt jag än anststränger mig för att visa hur mkt jag ångrar mig så kanske jag ändå aldrig blir förlåten. 
Jag kan inte fortsätta att göra såhär mot dem... vet inte hur jag ska hoppa av... 
 
Ja, jag har ett samvete i allafall. Det är bra...
Igår var jag så nära att skada mig, så väldigt nära,
eller slå sönder hela lgh...känns det igen?... Men jag stoppade mig. Men jag kan tycka att jag skulle förtjänat det. Det är mina skuldkänslor.