med fötterna i vattnet

Någon gång händer det att man inte kan läsa det man själv skrivit, det man själv författat känns så avslöjande att det bränner under skinnet när man ska försöka läsa det. Man ser på texten, måste titta bort när man känner igen orden, meningarnas slingrande...

Vissa dagar vaknar man inte förrän man ska gå och lägga sig att sova igen. Då är man plötsligt pigg.

Somliga dagar flyr man ner i djupet. Ligger gungandes under havsytan och låter vattnet omringa en och ljuset bryts sådär att det inte träffar så hårt. Lyssnar på allt ovanför men behöver inte vara där, bara ha det kluckande mot trumhinnorna. Följa livlinan upp och ta några andetag, när det är nödvändigt.

Somliga dagar skriker det efter en, när man inte vill. "kom hit, var här, lämna". Och man kämpar emot.

Och sen de där dagarna man lever över ytan. Ibland hur lätt som helst men alltid med minst en fingertopp nuddandes vattenytan. För att vara säker på att det finns kvar.