det är inte mig det är fel på

Kring 40 % av befolkningen utan egen erfarenhet av psykisk ohälsa skulle inte kunna tänka sig jobba tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom. 

50% av dem tror att någon med psykiska problem kan återhämta sig helt. 

35 % av dem tycker inte att människor med psykisk sjukdom ska vara delaktiga i samhället. 

20% av dem skulle inte vilja ha en granne som någon gång fått psykiatrisk vård. 

72.4% av dem anser att en person som någon gång varit inlagd på en psykiatrisk klinik är opålitlig som barnvakt.

(www.hjarnkoll.org)

Psykisk sjukdom är ofta ett känsligt område. Speciellt när det handlar om varför man är sjuk, varför man inte blir frisk... Varför man är så "annorlunda". Jag tycker ofta man får bära en tung säck av skuldkänslor för att man mår dåligt. Man känner sig anklagad, att andra tycker att man hanterar livet på "fel" sätt och människor vill gärna "rätta" en, man ska inte vara "så känslig", man är lat, otacksam, bortskämd, trotsig, ansvarslös, eller ännu värre, skör och svag, korkad. Fysiska sjukdomar blir inte alls lika sammankopplade med personlighet eller karaktär.

Det är finns en mer eller mindre vedertagen modell som kallas för stress-sårbarhetsmodellen för att förklara varför man drabbas av psykiska sjukdomar. 

Kortfattat kan man säga att den menar att alla människor är olika rustade för stress och oro. Vissa tål mer stress, andra mindre. Att endel människor utvecklar någon form av sjukdom beror på att de har en extra sårbarhet som är biologiskt betingad. ex gener, hjärnskador, m.m. Men den biologiska dispositionen gör dig inte sjuk utan den gör att du kan bli sjuk ifall du möter mycket stress från din omgivning. Ungefär som att födas med ett svagt blodkärl, en anerysm. Men det är ingen som anklagar dig för att du har en medfödd kärlskada. Det är inte fel på dig som person om du får diabetes. Sjukdomen är inte du. En depression är tydligen långt mer provocerande.  Det verka aldrig slå dem med de här åsikterna att den här deprimerade människan kanske har precis lika välutvecklade metoder för att ta hand om sig och sitt liv som de själva har, men att det helt enkelt inte räcker. Att man måste bli ännu bättre än vanliga på att sköta sitt liv än andra för att få det att fungera.

Och jag tycker det är jättesvårt att inte ta till sig attityderna från människor som tycker att jag är oduglig. Som ser på mig som en svag och skör individ. Som borde kunna bättre... Det är jobbigt och hela tiden gå omkring och känna att man inte riktigt duger. Att vissa alltid kommer ha kvar bilden av mig som psykiskt sjuk. Jag har ju missat en del av livet, jag har inte samma erfarenheter som andra, jag har inte haft samma utrymme för att hinna göra det som andra gjort i min ålder. Det kan folk också rynka ögonbryna åt, och det är svårt, jag vill förklara att det inte beror på att jag är lat samtidigt vill jag inte dra hela min livshistoria. Jag är ganska öppen tycker jag. För den sakens skull vill jag inte gärna bli utfrågad. När man berättar något känsligt betyder det inte att man skulle kunna, eller skulle vilja prata om det hela tiden. Även om alla mina vänner vet om att jag mår dåligt ibland så är det inte det min personlighet. Folk har fördomar och jag vill inte stoltsera med varken sjukdom eller sjukhus. Det är privat. Inte hemligt men privat.