Toppentoppen - positiva klubben bannlyser:

Slår upp ögonen, det ser ljust ut bakom persiennerna så det måste vara morgon. Det är tillåtet att kliva upp även om det bästa vore att försöka sova lite till. Några sekunder av tomhet och sedan börjar nervositeten krypa i kroppen: "Hur känns det idag? Det kanske är lugnare idag? Visst känns det bättre? Det är inte alltid så hemskt som det verkar." Nej, det går inte att sova mer innan jag tar reda på hur läget är. Reser mig från sängen, och så, möts av kaoset från igår - det är papper, pärmar och böcker i en röra över hela golvet. Min stukade fot gör det svårt att kliva över det för att komma fram till dörren. Fan, hur ska jag orka städa det här? Det susar till i huvudet när jag går mot badrummet och jag kan inte riktigt fokusera blicken, kroppen känns mjuk, golvet känns mjukt, det är som att gå på mossa. Medicinerna! De sitter fortfarande i. Utanför toadörren ligger några porslinsbitar och när jag öppnar dörren ligger resten av bitarna från de krossade muggarna där inne. Tur att det inte är glas tänker jag för nu kan jag i alla fall gå där utan att få fullt med skärvor i fötterna. Kan inte duscha innan jag plockat upp det där, när ska jag få energi till det? Nej, jag kommer inte orka. Hur ska jag klara av att gå till praktiken i morgon? Med stukad fot, sliten, trött, ledsen, gråtfärdig, skamfylld, självhatandes, oduschad, fet och äcklig. Jag bestämmer mig för att ringa dit och säga att jag slutar, klart de inte vill ha mig där, vad trodde jag egentligen? Att de skulle tycka jag var hjälpsam? Trams! Ring dit idag innan du ändrar dig. Du är inte värd den där platsen. Det vet du. Får syn på vågen när jag sitter och kissar, minns med förfäran bilderna A-K skickade igår från fasters fest i maj. Aldrig hade jag trott att jag var S Å tjock. Det syntes inte bara på magen o benen, utan till och med armarna såg degiga ut och ansiktet var svullet. Andra människors ansikte ändrar inte form fast de lägger på sig några kilo, men mitt ansikte ser groteskt ut, ungefär så där stelt o hemskt läppar kan se ut som är överfyllda med botox, det är som hela mitt face är fyllt med botox. Det ser inte sunt ut, tittar man på mitt ansikte ser jag ut att vara rejält fet. Det såg väl inte bättre ut av att mina kläder såg slafsiga ut och jag hade hållning som en hösäck. Jag såg ut som en missklädd fet fyrtiofemåring. De måste varit rädda för mig. Ja, jag måste verkligen se hemsk ut. Nu förstår jag varför människor undviker mig. Hur vågar folk visa sig med mig överhuvudtaget? Jag måste ge dem dåligt rykte. Hur mycket borde jag gå ner för att se respektabel ut? Hur mycket måste jag gå ner för att se mänsklig ut? Jag fattar inte att jag ser så hemsk ut fast jag tränar och har hysat bra kondis. Varför kan inte jag få se normal ut åtminstone, när jag jobbar så hårt på det, när jag har så mycket andra problem? Panikkänsla, jag är fast i den här kroppen. Och vart är den där cd-skivan nu då? Den jag letade igår och inte hittade som gjorde att jag fick det här utbrottet och orsaken till att min lägenhet ser ut som den gör idag. Ska jag leta igen och kanske känna samma frustration? Vad var det som hände egentligen? I torsdags hade jag så otroligt kul med en kompis borta på Holmön. Det var underbart behövligt. Det var när jag gick till Hera jag blev på dåligt humör. Det var personalen som fick mig att känna mig totalt dissad. De lovar att höra av sig men gör det inte och när jag kommer dit så kan de inte ens få ur sig en ursäkt, de registrerar knappt att jag kommer. Jag hade sagt att jag hade svårt att få i mig riktig mat och frågade om de kunde spara något av torsdagmaten, de sa att de skulle försöka göra det men när jag kommer så pratar de inte med mig överhuvudtaget. Sen äter en av de boende upp maten, så de hade tydligen glömt det. De har behandlat mig som en gäst hela sommaren, det är inte jag som valt att vara en. Jag har ju bett om hjälp, om än inte så intensivt som jag var i behov av, men jag försökte även om de påstår att jag inte gjort det. Jag är för självnedvärderande för att inse att jag faktiskt tagit min del av ansvaret så när de säger att jag inte tagit kontakt med dem protesterar jag inte utan tar på mig hela skulden. Bra jobbat Maria, det är verkligen en bra utveckling. Nej, det är inte bra för självrespekten. Och jag blir arg på dem, på mig själv, när jag ser dem och för att jag inte stod på mig och sa det när vi hade mötet. Det känns löjligt att säga det där, på kvällen. Det skulle bara låta desperat. Beslutet är taget. Inget att göra något åt nu. Jag blir så arg av att bli bemött så här. Det värsta är människor som låter så samlat lugna, för det gör dem helt kalla, vilket betyder att de inte bryr sig ett skit. Och det efter allt de vet om mig. Jag får en känsla av att vara utnyttjad och lurad. De har säkert skrattat åt mig och mina tomma problem. Tönt. Jag sa på mötet ifall jag skulle ha någon annan hjälp skulle jag kunna tänka mig att ha hjälp från boendestöd med att äta. Då säger Herapersonalen "Men det är väl ett steg bakåt?" och jag svarar " Ja, det har du rätt i för jag har svårare att äta nu". Tystnad. Det känns som de bara tycker jag fiskar efter uppmärksamhet. "Jag kommer väl alltid att känna mig fet, säger jag, men det kan jag nog leva med. Nej, okej då, jag behöver kanske inte stöd med maten. Jag vill ändå inte gå på Freja längre. Det är nog inget problem egentligen, jag är ju inte sjuk längre." Min socialsekretarare skrattar, jag uttryckte mig visst roligt. Jag förstår att de tycker att det skulle vara onödigt med sådan hjälp, så fet som jag är så är det ju bara bra om jag går ner 10 kg, vilket jag ändå aldrig kommer göra. Så det är lugnt. Inga problem. Det måste vara den bilden han som jobbade på avdelning haft om mig. Att jag är en fet och ful stackare. Det är klart man vill vara snäll då. Säga att jag verkar normal. För att göra en lite glad. Säga att det är viktigt att äta. Just det har jag svårt att förstå. Om jag är så fet, jag var inte heller den enda som väger lite för mycket som han tjatade på om att äta, varför? Problemet är ju så uppenbart inte att jag äter för lite. Men det är väl synd om mig som ser så jävlig ut. Träffade en vän igår och vi satt på stan och fikade. Hon är jättefin och lätt att prata med. Det var skönt att få en paus från all ångest och frustration. Men någonstans i konversationen nämner hon något om att jag borde ju vilja gå ner i vikt, eller något i den stilen, jag minns inte riktigt, ursäkten kommer genast, "alltså du är ju förstås normalviktig nu, jag menade inte att du var överviktig". Sedan nämner hon en annan tjej som hon tycker ha blivit tjock. Den tjejen väger säkert 7 kg mindre än mig. Jag vet att hon har en lite vriden uppfattning av kroppsstorlekar, men hennes kommentarer tillsammans med fotona jag fick från kusinen gör att jag känner mig hemsk. När vi fikat klart och promenerar hemåt berättar jag plötsligt för henne om ett av mina självdestruktiva beteenden, jag vet att jag inte borde. Jag säger såklart inga detaljer. Men hon mår för dåligt, jag mår för dåligt. Jag är säker på att hon inte kommer ta efter, hon har aldrig gjort det jag berättar om och kommer nog aldrig göra något sånt. Men det är ett laddat ämne och jag vill inte att hon ska fara illa av det, jag vill inte lämna ut mig egentligen eller att mina egna känslor kring det väcks till liv. Nu är det fyra som vet, tror jag. Om jag mår så bra att jag blir utskriven från kommunens stödinsats kan de ju inte hållas ansvariga för om jag tar livet av mig veckan efter, då är jag ju ute ur verksamheten, de kan förstås beklaga hur tråkigt det är att jag började må sämre, efter alla framsteg jag gjort, men jag är inte deras huvudvärk...de har ju aldrig sett några tecken på att jag inte skulle må bra. I så fall hade jag ju fått hjälp. Jag gör ju praktik och då måste man ju bara må toppen.