LIVET

DIN OMVÄG ÄR MER VÄRD

ÄN NÅGON ANNANS 

GENVÄG

Jag är trött! I morgon ska jag fan i mej inte göra någonting!

Förrutom att städa då...för det orkade jag inte idag. Städa, o just det:  träffa kans på sjukhuset, kopiera papper, lämna tillbaka bok på Biblan, ev gå förbi Komvux o köpa en bok, betala räkningarna...

Varför finns det inga dagar där man absolut inte har några skäl till att aktivera sig? Förutom då man inte FÅR göra någonting, det är en skillnad på att vara begränsad och på att kunna begränsa sig.


Dagens irritationsmoment: -Att inte hålla tidsplaner o irritera sig på att man inte kan hålla dem fast man har giltiga skäl att låta bli.
- Trött o stressad.
- Att jag är hungrig o törstig hela tiden o att jag tänker på att jag är törstig o hungrig och besviken på att jag inte känner mig okej med den känslan.
- Att jag inte kan ta det lugnt fast jag vill ta det lugnt.
- Att jag lovar mer än jag orkar för att jag vill orka för att det är så kul.
- Att jag ställer högre krav på mig själv än någon annan kräver o att det gör mig tröttare o jag helst vill avstå helt från allt vilket gör att jag missar mer än jag hade behövt om jag inte oroat mig så mkt.
- Att jag velar o omplanerar oupphörligen.
- Att när de äntligen bytt ut rören från diskhon i köket till nya så upptäcker jag idag att ett av dem läcker, rejält. Och jag måste ringa kvartersvärden igen.


Förutom det, är allt bra.
Imorgon är en ny dag,

ja, det är tur, det är en megaseger!

Jag fortsätter på det jag skrev igår.
Jag skulle kunna se det som att jag hade tur och inte som ett "misslyckande" som inte blev så fruktansvärt sjuk o mager. Jag är faktiskt glad att min kropp inte behövt stå ut med det. Och jag skulle kunna se det som en vinst och inte som tur att jag ville bli frisk, för i och med det tillät jag det hända. Det var modigt. För jag tror ändå, hade jag velat sjunka längre ner i ÄS så hade jag hittat ett sätt. Det hade kanske tagit lång tid att "lyckas", men jag är säker på att jag hade tagit mig dit till sist. Och med tanke på hur mycket jag skulle behövt offra för det, nä, det skulle inte varit värt att nå dit. Jag är glad att jag inte valde den vägen.

Med självskadebeteendet har jag alltid kännt att jag faktiskt står emot, att jag kämpar emot. Där har jag inga tvivel på att jag skulle "lyckas" göra mig själv riktigt riktigt illa om jag ville det. Det känns enkelt att göra det, därför kämpar jag emot allt jag kan för att jag inte ska låta det ske. Jag vill INTE göra mig själv skada. Och jag är faktiskt stolt när jag tänker på hur jävla illa det kan gå, jag blir inte triggad av andra som skadar sig själv riktigt mycket utan jag känner mig stolt över min förmåga att stå emot det. Jag vet att många kan bli "imponerade" och lockade av andras destruktiva beteende, och visst påverkas jag ofta negativt av andra som har det svårt, men jag bli aldrig "imponerad", jag känner mig lättad och lycklig att jag inte behöver kämpa med samma sak de håller på med. Jag tänker inte ge mig. Jag ska sluta med all självdestrutivitet. Jag ska lyckas.

Ska öva på det jag pratade med Sara om, så, skit i grubblandet, skit i alla "jag kan inte -egentligen", "jag kommer inte klara det", "det är ingen idé för det blir bara pinsamt om jag misslyckas" och allt tvivel på sin egen förmåga. Alltså, jag struntar i HUR det vände(och vänder), huvudsaken är ATT det vände(och vänder). Det viktigaste är att kunna njuta av livet nu, jag vinner inget på att fundera på om hur bra jag presterade får att nå hit. Skit i duktigheten, det är en megaseger att kunna må bättre. Jag har lyckats, det finns inga misslyckanden i det. Punkt.

Kanske är ångest som att ha migrän eller magkatarr i psyket. Migrän är ingenting farligt men ingen som har rejäl migrän kan låtsas som "nejmen jag har inte det minsta ont i huvudet" och fortsätta som ingenting. Nej, man omstrukturerar den tiden, den dagen, till att göra det man orkar och mår bra av. Det är inget konstigt med det. Migrän har inget att göra med hur stark eller svag man är som person. Migrän är ingen identitet. Alla vet att migrän går över. Det gör ångest också. Man måste anpassa sig efter det under dem perioderna, men det är tillfälligt. Man behöver inte tvivla på sig själv eller på livet för att man har ångest, magkatarr eller migrän. Det är bara trist en del av livet.

Sara, din tid kommer, du kommer må bra. Varför skulle du inte? Det finns inga riktiga skäl till "inte".

Svälja kakan

Jag fick uppskov på medicinavgörandet en månad. Tycker det är så roligt att jag blir trött på kvällen utan medicin, precis lika mycket "trött - dunk- somna". Förut kunde jag vara speedad hela natten om jag hoppade över medicinen.

Nu är det väl så att man antingen får svälja kakan eller kasta bort den - lita på dem eller säg tack o hejdå. Lita på de här människorna om du ändå ska träffa dem. Men ha inte för höga förväntningar på dem. Det är så svårt. Men kan inte hålla på att vela, så okej, om jag ska gå dit så får jag lita på att de är av den vänliga sorten. Blir jag bränd så får det vara så.

Om jag lyckas klara mig utan Lpt under de kommande två åren så får jag tillbaka mitt körkort helt o hållet. Wohoo! Det känns som ett oöverstigligt berg men, håll tummarna. Bli inte arg på att det funkar så här, se det som en morot till att ta bättre hand om dig. O ja, så präktigt. 
Hålla tummarna som sagt.

Idag blir det biotajm. Det ska bli kul. Min mage mår lite bättre, hoppas jag. Igår var ännu en hemsk magdag. Kanske håller jag på bli förkyld igen, tredje gången sen Augusti, men kanske inte. Ska försöka träna idag ändå. Och försöka att inte snubbla o stuka någon fot.


Snubbla in på en sida om en tjej som kämpar mot Anorexia. När jag läser det o liknande sidor, då får jag verkligen känslan av de kämpar och besegrar sin sjukdom. Det måste vara en av de svåraste saker man går i genom i sitt liv och att lyckas med det -vilken grej! Det vill jag också klara av.

Själv kan jag inte få samma känsla. För det första tycker jag inte att någonsin "lyckades" bli tillräckligt smal för att få kallas svårt sjuk, och är man inte gravt underviktig så kan väl ätstörningen inte vara ett gravt problem? Man kan säkert må precis lika dåligt psykiskt, men sjukdomen ätstörning, kan väl inte räknas som svår? Ändå kan jag tycka att andra är svårt sjuka, även om de räknas som "normalviktiga". Men jag kan inte tycka att jag själv var särkilt sjuk. 

För det andra så har det aldrig kännts som det är jag som styrt över ätstörningen, det har alltid kännt så otroligt kaotiskt fast jag försökt och försökt ta kontroll över det. Att jag kan äta nu känns mer som "tur" än som att jag övervunnit något. Om samma ångest skulle drabba mig nu är jag inte säker på att jag skulle kunna gå i strid mot det. Kanske känns det så för att jag tvivlar så mycket på min egen förmåga.

För mig känns det mest som en otrolig lättnad att det gått över, att mattankarna inte finns där, inte kaloriräknandet eller vikthetsen, det känns ungefär som ha haft en rejäl influensa i hjärnan och nu har den ebbat ut. Men det har inget med min insats att göra. Även om jag inser att alla de där dusterna jag haft och alla enskilda val måste styrt riktningen. Jag ville ju bli frisk. Jag kämpade, jag kämpar. Men jag kämpar ostrukturerat och ganska planlöst. 

När jag var på behandlingshemmet för ätstörningar så tyckte jag faktiskt att det var skönt att lämna ut valet av portionsstorlekar till personalen och det var skönt att få tillåtelse att äta, att få tycka att man var värd det. Jag litade fullt o fast på dem, för jag längtade efter att äta. Visst var det jobbigt, väldigt jobbigt, visst var jag rädd för att aldrig sluta gå upp i vikt, men mest var det svårt för att jag tyckte att jag inte borde tycka att jag skulle äta, inte för att det verkligen var svårt att äta.

Jag vet att jag vill vara frisk. Men jag är inte så bestämd och så beslutsam hela tiden. Mycket känns ännu kaotiskt, veligt och osäkert. Det känns inte som min egen förtjänst att jag är så frisk från ÄS som jag är nu. Det känns inte som en kamp när jag tänker tillbaka på det. Det känns som jag misslyckades med mitt sjukdomsprojekt och har haft tur som blivit fri från det. Jag önskar jag kunde vara mer beslutsam och ha lite mer jävlaranamma i mig.

skit i etiken

Ska träffa den där högljudda läkaren idag igen. Jag gillar han lite. Jag har fortfarande inte beslutat mig för om jag ska testa den där nya medicinen eller inte. Det stressar mig en aning. Jag har alla  argument för att testa och knappt någon för att inte göra det. Ändå väger "inte" tyngre, trots att jag saknar skäl, det är viljan som känner så, oron som gör mig tveksam till att neka är förstås: ett - jag vill må bra, två - att medicinen skulle göra att jag mår bra. 
Det vore ologiskt att gå emot sin önskan att må bra.

Ändå vill jag inte.

Jag undrar varför man alltid "måste" ha moraliska och etiska argument och skäl för sina agerande för att de ska bli accepterade, godkända och begripliga? Varför kan man inte göra något för "man har lust", "det känns kul", "jag ville" eller "jag ville inte". Det känns inte som de orsakerna inte väger lika tungt som argument upphängda på pliktetiken eller konsekvensetiken. Varför måste det alltid finnas en orsak?

Jag antar att mycket av mitt självdömande och självinvalidering, enligt de med sitt patalogiserande synsätt, egentligen grundar sig i som de säger, i min deontologiska inställning till de val jag gör. Jag säger inte att jag frivilligt väljer vara så. Valet av moral är i sig är inte problemet, det hade ju kunnat handlat om vilken princip som helst, Finns det några generella eller undantagslöst giltiga moraliska principer? Hur som helst, ett "jag borde" kan handla om personens moraliska värderingar, vilka de nu än är, och inte om att man direkt försöker förminska sig själv och inte tycka att man duger som man är. Konsekvensen av att inte kunna leva upp till sina värderingar kan dock få en att känna att man inte duger. Och det är själva kärnan. Det hela handlar om att man följer sitt förnuft snarare än att ta hand om sig själv och lyssna till det man vet om sig själv. Men, är inte att lyssna till sig själv också en moralisk princip? De, om några har en strikt princip att följa. Ni, ser, allt blir till moral.


Ändå är jag ju väldigt mycket för etik o moral. Det goda syftet, en mening med livet. I förlängningen är det väl vad man söker. Göra världen till en härlig plats att leva på.


Det där lät kanske krångligt? Jag vet inte om jag kunde beskriva det jag egentligen tänkte.

vilken musikal är det?

Jag är otroligt trött. Men klockan är läge för det nu. Min mage har protesterat hela dagen. Ändå har jag pressat i mig mer mat än på länge, kanske därför.

Jag är på bra humör. Igen.

I övrigt en bra dag. Det har varit småjobbigt men jag fixade det. Jag har kännt mig nyttig. Har varit på biblan och lämnat igen en bok trots nervositeten för stadsbiblioteket, speciellt på en vardagseftermiddag, angett nytt mobilnummer till en massa myndigheter, kollat med CSN hur länge jag skulle kunna studera på Komvux (två terminer), handlat på Coop, shoppat lite kläder, bokat bio med en kompis till helgen, träffat en annan fin vän på det mysigaste stickcaféet, stickat klart min mössa (som blev jättekonstig, dels för stor, dels så är jag usel på att sy ihop stickade kanter).

Visst är det skönt att ha det lugnt och tyst runtomkring sig och inte en enda själ som stör på hela dagen? Sitta stilla i sin soffa utan en massa ljud och slippa alla människor. Är inte det skönt? Nä, det är inte skönt alls! Det är öronbedövande tyst och isolerande. Jag gillar det inte. Jag tar det gärna lugnt i stillhet -men i sällskap. Jag vill ha människor omkring mig, värme, naturlighet.

Jag har inte ringt Hera. De har inte kontaktat mig. Det känns ensamt. Det är ovant att vara ensam, jag är förstås inte så ensam ändå. Men i allafall, det är en underlig känsla. Jag funderar på om jag ska sluta vara sur på dem, men är rädd för att jag kommer bli irriterad om jag pratar med någon där. Har ingen större lust att reda i saker heller just nu.

Varför lever inte jag ett highschoolmusical liv? En värsta musikalshow. Varför väljer man deppighet o olycka framför det? Det var ett aningen korkat val måste jag säga.

Toppentoppen - positiva klubben bannlyser:

Slår upp ögonen, det ser ljust ut bakom persiennerna så det måste vara morgon. Det är tillåtet att kliva upp även om det bästa vore att försöka sova lite till. Några sekunder av tomhet och sedan börjar nervositeten krypa i kroppen: "Hur känns det idag? Det kanske är lugnare idag? Visst känns det bättre? Det är inte alltid så hemskt som det verkar." Nej, det går inte att sova mer innan jag tar reda på hur läget är. Reser mig från sängen, och så, möts av kaoset från igår - det är papper, pärmar och böcker i en röra över hela golvet. Min stukade fot gör det svårt att kliva över det för att komma fram till dörren. Fan, hur ska jag orka städa det här? Det susar till i huvudet när jag går mot badrummet och jag kan inte riktigt fokusera blicken, kroppen känns mjuk, golvet känns mjukt, det är som att gå på mossa. Medicinerna! De sitter fortfarande i. Utanför toadörren ligger några porslinsbitar och när jag öppnar dörren ligger resten av bitarna från de krossade muggarna där inne. Tur att det inte är glas tänker jag för nu kan jag i alla fall gå där utan att få fullt med skärvor i fötterna. Kan inte duscha innan jag plockat upp det där, när ska jag få energi till det? Nej, jag kommer inte orka. Hur ska jag klara av att gå till praktiken i morgon? Med stukad fot, sliten, trött, ledsen, gråtfärdig, skamfylld, självhatandes, oduschad, fet och äcklig. Jag bestämmer mig för att ringa dit och säga att jag slutar, klart de inte vill ha mig där, vad trodde jag egentligen? Att de skulle tycka jag var hjälpsam? Trams! Ring dit idag innan du ändrar dig. Du är inte värd den där platsen. Det vet du. Får syn på vågen när jag sitter och kissar, minns med förfäran bilderna A-K skickade igår från fasters fest i maj. Aldrig hade jag trott att jag var S Å tjock. Det syntes inte bara på magen o benen, utan till och med armarna såg degiga ut och ansiktet var svullet. Andra människors ansikte ändrar inte form fast de lägger på sig några kilo, men mitt ansikte ser groteskt ut, ungefär så där stelt o hemskt läppar kan se ut som är överfyllda med botox, det är som hela mitt face är fyllt med botox. Det ser inte sunt ut, tittar man på mitt ansikte ser jag ut att vara rejält fet. Det såg väl inte bättre ut av att mina kläder såg slafsiga ut och jag hade hållning som en hösäck. Jag såg ut som en missklädd fet fyrtiofemåring. De måste varit rädda för mig. Ja, jag måste verkligen se hemsk ut. Nu förstår jag varför människor undviker mig. Hur vågar folk visa sig med mig överhuvudtaget? Jag måste ge dem dåligt rykte. Hur mycket borde jag gå ner för att se respektabel ut? Hur mycket måste jag gå ner för att se mänsklig ut? Jag fattar inte att jag ser så hemsk ut fast jag tränar och har hysat bra kondis. Varför kan inte jag få se normal ut åtminstone, när jag jobbar så hårt på det, när jag har så mycket andra problem? Panikkänsla, jag är fast i den här kroppen. Och vart är den där cd-skivan nu då? Den jag letade igår och inte hittade som gjorde att jag fick det här utbrottet och orsaken till att min lägenhet ser ut som den gör idag. Ska jag leta igen och kanske känna samma frustration? Vad var det som hände egentligen? I torsdags hade jag så otroligt kul med en kompis borta på Holmön. Det var underbart behövligt. Det var när jag gick till Hera jag blev på dåligt humör. Det var personalen som fick mig att känna mig totalt dissad. De lovar att höra av sig men gör det inte och när jag kommer dit så kan de inte ens få ur sig en ursäkt, de registrerar knappt att jag kommer. Jag hade sagt att jag hade svårt att få i mig riktig mat och frågade om de kunde spara något av torsdagmaten, de sa att de skulle försöka göra det men när jag kommer så pratar de inte med mig överhuvudtaget. Sen äter en av de boende upp maten, så de hade tydligen glömt det. De har behandlat mig som en gäst hela sommaren, det är inte jag som valt att vara en. Jag har ju bett om hjälp, om än inte så intensivt som jag var i behov av, men jag försökte även om de påstår att jag inte gjort det. Jag är för självnedvärderande för att inse att jag faktiskt tagit min del av ansvaret så när de säger att jag inte tagit kontakt med dem protesterar jag inte utan tar på mig hela skulden. Bra jobbat Maria, det är verkligen en bra utveckling. Nej, det är inte bra för självrespekten. Och jag blir arg på dem, på mig själv, när jag ser dem och för att jag inte stod på mig och sa det när vi hade mötet. Det känns löjligt att säga det där, på kvällen. Det skulle bara låta desperat. Beslutet är taget. Inget att göra något åt nu. Jag blir så arg av att bli bemött så här. Det värsta är människor som låter så samlat lugna, för det gör dem helt kalla, vilket betyder att de inte bryr sig ett skit. Och det efter allt de vet om mig. Jag får en känsla av att vara utnyttjad och lurad. De har säkert skrattat åt mig och mina tomma problem. Tönt. Jag sa på mötet ifall jag skulle ha någon annan hjälp skulle jag kunna tänka mig att ha hjälp från boendestöd med att äta. Då säger Herapersonalen "Men det är väl ett steg bakåt?" och jag svarar " Ja, det har du rätt i för jag har svårare att äta nu". Tystnad. Det känns som de bara tycker jag fiskar efter uppmärksamhet. "Jag kommer väl alltid att känna mig fet, säger jag, men det kan jag nog leva med. Nej, okej då, jag behöver kanske inte stöd med maten. Jag vill ändå inte gå på Freja längre. Det är nog inget problem egentligen, jag är ju inte sjuk längre." Min socialsekretarare skrattar, jag uttryckte mig visst roligt. Jag förstår att de tycker att det skulle vara onödigt med sådan hjälp, så fet som jag är så är det ju bara bra om jag går ner 10 kg, vilket jag ändå aldrig kommer göra. Så det är lugnt. Inga problem. Det måste vara den bilden han som jobbade på avdelning haft om mig. Att jag är en fet och ful stackare. Det är klart man vill vara snäll då. Säga att jag verkar normal. För att göra en lite glad. Säga att det är viktigt att äta. Just det har jag svårt att förstå. Om jag är så fet, jag var inte heller den enda som väger lite för mycket som han tjatade på om att äta, varför? Problemet är ju så uppenbart inte att jag äter för lite. Men det är väl synd om mig som ser så jävlig ut. Träffade en vän igår och vi satt på stan och fikade. Hon är jättefin och lätt att prata med. Det var skönt att få en paus från all ångest och frustration. Men någonstans i konversationen nämner hon något om att jag borde ju vilja gå ner i vikt, eller något i den stilen, jag minns inte riktigt, ursäkten kommer genast, "alltså du är ju förstås normalviktig nu, jag menade inte att du var överviktig". Sedan nämner hon en annan tjej som hon tycker ha blivit tjock. Den tjejen väger säkert 7 kg mindre än mig. Jag vet att hon har en lite vriden uppfattning av kroppsstorlekar, men hennes kommentarer tillsammans med fotona jag fick från kusinen gör att jag känner mig hemsk. När vi fikat klart och promenerar hemåt berättar jag plötsligt för henne om ett av mina självdestruktiva beteenden, jag vet att jag inte borde. Jag säger såklart inga detaljer. Men hon mår för dåligt, jag mår för dåligt. Jag är säker på att hon inte kommer ta efter, hon har aldrig gjort det jag berättar om och kommer nog aldrig göra något sånt. Men det är ett laddat ämne och jag vill inte att hon ska fara illa av det, jag vill inte lämna ut mig egentligen eller att mina egna känslor kring det väcks till liv. Nu är det fyra som vet, tror jag. Om jag mår så bra att jag blir utskriven från kommunens stödinsats kan de ju inte hållas ansvariga för om jag tar livet av mig veckan efter, då är jag ju ute ur verksamheten, de kan förstås beklaga hur tråkigt det är att jag började må sämre, efter alla framsteg jag gjort, men jag är inte deras huvudvärk...de har ju aldrig sett några tecken på att jag inte skulle må bra. I så fall hade jag ju fått hjälp. Jag gör ju praktik och då måste man ju bara må toppen.