Jag är otroligt trött. Men klockan är läge för det nu. Min mage har protesterat hela dagen. Ändå har jag pressat i mig mer mat än på länge, kanske därför.
Jag är på bra humör. Igen.
I övrigt en bra dag. Det har varit småjobbigt men jag fixade det. Jag har kännt mig nyttig. Har varit på biblan och lämnat igen en bok trots nervositeten för stadsbiblioteket, speciellt på en vardagseftermiddag, angett nytt mobilnummer till en massa myndigheter, kollat med CSN hur länge jag skulle kunna studera på Komvux (två terminer), handlat på Coop, shoppat lite kläder, bokat bio med en kompis till helgen, träffat en annan fin vän på det mysigaste stickcaféet, stickat klart min mössa (som blev jättekonstig, dels för stor, dels så är jag usel på att sy ihop stickade kanter).
Visst är det skönt att ha det lugnt och tyst runtomkring sig och inte en enda själ som stör på hela dagen? Sitta stilla i sin soffa utan en massa ljud och slippa alla människor. Är inte det skönt? Nä, det är inte skönt alls! Det är öronbedövande tyst och isolerande. Jag gillar det inte. Jag tar det gärna lugnt i stillhet -men i sällskap. Jag vill ha människor omkring mig, värme, naturlighet.
Jag har inte ringt Hera. De har inte kontaktat mig. Det känns ensamt. Det är ovant att vara ensam, jag är förstås inte så ensam ändå. Men i allafall, det är en underlig känsla. Jag funderar på om jag ska sluta vara sur på dem, men är rädd för att jag kommer bli irriterad om jag pratar med någon där. Har ingen större lust att reda i saker heller just nu.
Varför lever inte jag ett highschoolmusical liv? En värsta musikalshow. Varför väljer man deppighet o olycka framför det? Det var ett aningen korkat val måste jag säga.