KARTINVAARE

Jag har varit i Abisko. Bra planering innan turen? Såhär: -Ska till fjälls en må morgon;vill såklart tälta -har inget tält, inget är öppet på en sö kväll, vad göra? Jo, åka till Coop - köpa ett tält för 149 spänn mot bättre vetande, komma hem o, näe, jag kommer frysa ihjäl alt drunkna -lämna tillbaka tält Far till Abisko må morgon o hoppas kunna hyra tält Ta med megapackning för att klara av tältning o oledade stigar m vatten Upptäcka att molnen ligger mkt lägre än prognosen Få besked i Abisko att alla tält är trasiga -lämna av packning på turiststation -betala 50 spänn. Göra om rutt - aning besviken dra sig efter kungsleden mot närmaste stuga -14 km med lagom lätt packning Självsäkert gå utan att checka kartan men inse efter 30 min att ha hamnat på en naturstig ist för leden -vända snabbt om för att genast stöta ihop med några äldre damer jag gått om för en kvart sen - vilja sjunka genom myren... vara rätt nöjd väl framme i stugan men inte vilja trängas på på en "campingplats" ist för lugn o ifreds utan drösar av tyskar o andra som vandrar för första gången -iofs är trevliga...men jag orka inte ivrigt flörtande med varandra o får mig att va gammal o må illa gå en runda i skogen o stranden, tyst -sköönt! Läsa tidningar på kvällen från 1984 -riktigt bra faktiskt. Fin ny morgon med sol o glatt humör bestämma att ta en tur till Kartinvaare -lätt packning utan ryggsäck -det är vackert o roligt, tittar på allt möjligt Komma fram till berget o börja klättra uppåt -ta av jackorna med karta, kompass o pannlampa i, -fika o titta på vandrarna därnere Gå vidare uppför utan jackor fota och jäklar vilken utsikt -gå runt halva berget o se in över Norska gränsen -häftigt. Återvända o inse att jag inte hittar stenen jag la jackorna få panik o letar i över 4 timmar - att jag nu måste tillbaka innan det blir mörkt o för kallt att gå i en tunn tröja -hur kan vara så klantig? o hann ju bara käka en macka av lunchen Gråta en aning för min fina jacka -renarna tittar undrande på mig medans de skuttar omkring Tvinga mig gå o informera stugvärden om min tabbe -lämna mobilnr o hoppas ngn hittar kläderna Drömma om jackorna hela natten besluta på morgonen att leta en sista gång Gå 5 km upp till berget, se en ripa o sen söka i 3 h utan resultat Lär mig känna omgivningen väldigt väl Trött gå mot Abisko -19 km fotsulorna VÄRKANDES o gravt uppsvullna haltandes de sista km köpa gårdagens tidning då dagens inte hunnit fram sätta sig på golvet i affären tusiststationen för att fötterna gör så ont för att orka stå o titta på grejerna! Ändå rätt nöjd väntades på tåget gå ut o laga sista maten i spritköket Kanske ngn snott mina jackor? Men alla verka ärliga o vänliga -väldigt mysko... Ojdå, spritköket vill inte brinna ut o tåget kommer om 10 min -lyckas släcka i sista minut o stoppa ner det heta köket i ryggan Hoppa på tåget -komma hem, duscha, titta på tv, ompysslad av mamma o sen smörja fötterna med Voltaren. KARTINVAARE:

vi skjuter dig

Jag vet att jag låter som en trotsig och gnällig 14-åring. Men AAAAHH! Jag vill inte leva så här. Jag vill inte leva detta livet. ORKAR INTE ORKAR INTE ORKAR INTE ORKAR INTE!!! Min nya handläggare på FK vekar vara en sadist alá advokat Bjurman. Jag väntar bara på att han ska låsa in oss på hans kontor...och jag ska träffa honom på fredag. Han vill jävlas med mig. Först struntar han i att förlänga min aktivitetsersättning tills jag tjatar på honom, tar bort mitt bostadstillägg och engagerar sig inte för fem öre. Idag fick jag ett brev av honom där han inte tycker att jag gör tillräckligt för att börja arbeta därför ska jag inte få något stöd för aktiviteter. Det verkar inte göra mig "frisk" att träna, därför får jag inte träna på IKSU längre. Han ignorerar helt det faktum att jag börjat praktisera på en arbetsplats. Och att jag vill studera. Men komvux tycker att jag först måste diskutera igenom det med honom. Och jag träffade min praktiksamordnare idag, han som jag tyckte var så trevlig i början. Han tycker jag är en inkompetent idiot. Han sa det inte rent ut, men nästan. Att jag var funktionshindrad tyckte han, och ja, så är det kanske. Sen upprepar han dessa fraser i 45 min: "Om du ska praktisera på ett gruppboende, kan du lova att du kan jobba självständigt? Kan du jobba, är det säkert? Är det säkert att man inte behöver titta dig över axeln hela tiden för att checka av att du gör det du ska? Det är viktigt att du klarar av att vara självgående, tror du verkligen att du kan det? Vet du hur man jobbar på ett boende? Du får inte hänga efter personalen, det är kravet från dem. Jag vill inte skicka dit någon som inte klarar det (och ger honom dåligt rykte) Tror du verkligen att du kan det? Är du helt säker? Du behöver ju inte ta det alternativet." I mina öron låter det som DU MÅSTE KLARA ALLT PERFEKT annars skjuter vi dig!!! Jag som redan har kasst självförtroende sjönk till botten. Jag klarar ingenting. Inte ens att bli ifrågasatt. Jag kände mig totalt misslyckad. Vad ska jag göra då? Om jag inte kan någonting, hur ska jag orka? Varför ska ens börja jag utbilda mig om jag ändå inte har en chans? Jag vill ingenting egentligen. Inget av det där. Vet inte hur jag klarar alla möten och alla försök till att göra något fast jag varken har ork eller vilja. Det känns som jag ska falla ihop för varje steg jag tar. Det är så tungt. Hur kan jag ens sitta upp? Hur kan jag ha ett samtal utan att det märks? Det måste ju synas! Men jag MÅSTE, inte vara lat, ingen ska kritisera mig för att vara passiv. Alltid ge mer än vad jag har. Om andra tycker att jag kan, då har de väl rätt. De vet bättre än mig. Två av mina vänner mår apa. Det gör mig så ledsen. Jag ser det men jag vet inte vad jag ska göra. Jag är inte den som når fram, jag är inte bra för dem, jag duger inte. Varför räcker jag inte till? Den ena av dem förnekar allt men det går inte ens att få kontakt med henne längre. Hon är någon annanstans. Någon annan som är där. Det skrämmer mig. J a g k ä n n e r m i g s å e n s a m. Men så har jag vänner som mår bra. Tack gode Gud för det! Det är inte kört. Det går att överleva, de gör ju det. Tack för att de vill vara med mig ändå, är så skönt. Halleluja. Har varit till Sävar och tittat på kungen idag efter jag var klar på Viva. Han syntes nästan inte, han stod för långt borta. Sen hade de krig i två timmar, efter Mauds utläggningar. Jag frös. Kände mig frånvarande. Jaha, nu är vi här, vad göra? När får man åka hem? Tror att min kompis tyckte det var jobbigt. Jag vet inte vad hon tycker om mig. Kanske är jag bara någon hon känner sig tvingad att umgås med. Sen kom familjen dit, då for vi tillbaka till stan. Jag har krachat mitt avloppsystem i köket. Det läcker vatten och stinker. Jag sover värre än en kratta. Jag känner mig fysiskt sjuk och som överkörd av en ångvält. Det är något som inte stämmer. Jag brukar inte vara så här. Det här är inte jag. Min familj är hemma hos mig nu. Hur ska jag orka? Jag är så trött, så trött. Det är minnen, minnen, minnen. De ploppar upp som gubben i lådan. "Varför Maria, varförvarförvarför? Varför var du så korkad? Ingen kan hjälpa dig nu. Inget kan hjälpa dig. Därför du har valde det själv, stå ut med det!" Blundar, kniper ihop ögonen för att få det att försvinna, det är som skräpet man kan få i ögonen ibland. Blinka tills det inte är kvar längre. Det är bara skräp som ska sopas bort, illamående som ska sväljas ner. Inget att bekymra sig över. Inget värt att minnas. Det finns inte. Det var väl ändå inte så hemskt? Det är ju du som är hemsk som inbillar andra att det var så. Du vet ju att det är du själv som är problemet, du vilseleder alla som tror något annat."

Så svårt att inse

Det är svårt för människan att inse att hon är värdelös var det någon som sa till mig. Är bara så sjukt deprimerad. Kan inte tänka klart. Min hjärna fungerar som en tioåring. Men jag vet inte om jag någonsin tänker klart. Jag har bara blundat för fakta därför jag är för rädd att förstå. Därför att jag kan inte förstå varför andra alltid tycker att jag är så värdelös. Värdelös är en defintionsfråga men jag menar att jag är den som är så ointressant, den som man tycker är trevlig men inte vill umgås med. Det sårar mig, allting sårar mig nu. Jag har låtsas som det inte är så. Om jag såg allting utifrån då skulle jag kanske se vad de ser, vad det är med mig som gör mig värdelös. Men även om jag kunde vill jag inte göra det. Jag vill hellre blunda än förstå. Jag vill inte definiera mig så. Ändå söker jag intensivt dem där andra som defintivt inte respekterar mig alls. Ju värre desto bättre, visst är det så? Kanske försvinner tvivlet att tro på något då, vara säker på sin plats även om den är svår. Men jag hatar att leva så. "Det är någonstans mellan somna och vakna som det förflutna slår sina klor runt mitt hjärta och medvetande tränger sig in, gnager, lemlästar förstör allt det som blivit helt försöker tänka förnuftigt ångest kan inte döda det förflutna har inte återvänt men hur säger man till sig själv när det enda man ser är det som aldrig går att sudda ut Jag kan inte sätta ord på det som inte går att förklara jag har betong i min hals för jag lärde mig för länge sen att man inte kan säga allt nu slåss jag med mig själv för att våga avslöja det som aldrig fick bli sagt Men kanske slåss jag för något som inte går att reparera det kanske är för sent trasade alla nätter sönder så mycket att det aldrig kan bli helt?" "Tessan" En del faller vackert en del faller hårt en del faller alltid ner i ett hål En del hittar inget en del hittar allt en del hittar bara sådant som inte räknas alls Jag vet att du lever mitt ibland fast mitt i ingenstans mitt i allt det där du försöker ge ett namn Jag vet att du odlar vingar för din hud har blivit för trång Jag vet du försöker flyga bort någonstans med dem En del kutar runt, i stora svarta nav. Och hur de kommit minns, minns de inget av. En del lever sitt liv, högt upp på en piedestal. En del lever sitt, bara för att rasa av. Jag vet att du ser bilder, i ditt huvud som gör ont. Jag vet att du ser bilder, men skit i allting sånt. Jag vet du klättrar väggar, som du inte trodde fanns. Just när du trodde allting, hade fallit ner på plats. Men det här är inget sånt nej, det här är inget sånt. Det här är ingen neråtsång, som du ska bry dig om. Men det här är inget sånt nej, det här är inget sånt. Det här är ingen neråtsång, som du ska bry dig om. En del plockar vingar, från änglar som de mött. En del plockar sina, från insekter som dött. En del lär sig ljuga, en del de blir soldat. Men vem av dem är du, vem av dem är du idag? Du som aldrig skulle bli, som de andra va'. Du som aldrig skulle, ha några gudars svar. Ikväll spelar allt, allt sånt ingen roll. Ikväll, ikväll, ikväll, är det inget sånt på gång. För det här är inget sånt. Nej, det här är inget sånt. Det här är ingen neråtsång, som du ska bry dig om - Thåström

dyster världsbild alá 90-tal

Vi har slutat att hitta på lögner om bitterheten; förvirrade sagor och själar till utförsäljning.

O, vännen,

dina tårar reducerade till metallsår. Du säger att du blöder ut din vånda i ett barmhärtigt mörker men o, vännen, du ser trasig ut i din vildmark

Låt oss plocka upp alla ord vi spillt ut

för jag börjar få ont om repliker till att övertala mig själv.

Jag faller på tonerna.

Faller på tonerna

Uttröttade tomma själar sitter i ruinerna av kroppar

Okej, vi skippar ackorden;

låt oss sprätta upp raden av ord och låt apatin tömmas i glas Drick, botten upp, min vän, låt det kväljas ner. Den kalkaktiga eftersmaken är din egen.

O, vännen,

det du har i din själ

är uttorkade fruktgårdar.

organisation

Jag sover alltid bajs när jag druckit det minsta alkohol, typ 3 timmar inatt, o yeah... Dax för att gå ut på en promenad snart då, har legat vaken sen kl 6. Äntligen har jag träffat lite folk! Det var kul. Jag är pepp på att plugga igen. Det känns bra. Problemet med mig är att jag har tusen idéer och miljoner planer men ingen organisation eller struktur. Jag ändrar riktning lika ofta som måsarna skiter; när jag väl gör det, håller fast i ett beslut, gör jag det stenhårt, då lämnar jag inte skeppet - fast det sjunkit för länge sen. Det blir onekligen krångligt emellenåt. Men, det går att lära sig. Att vara begränsad är ingen styrka, men det är en styrka att kunna begränsa sig.

Men om jag längtar till stadslivet i Kiruna? Nej, det är speciella människor som lever här. Inte på ett negativt sätt, bara, kanske lite... men de som bor här är tåliga och starka som gruvberget, sega som kåda, envisa som vintermörkret och så tröttheten, följa de uppgrävda spåren och aldrig vika av... Jag passade nog aldrig in. Nu kanske, ja kanske, jag vet inte. Jag vill inte veta, än.

Det känns sorgligt med flytten. Det är det där, barndomsstaden, det ser likadant ut varje gång man återvänder och det förbannar man för det mesta, man känner barndomskoftan växa ut ur huden, stickande och trång, och man färdas nästan tillbaka i tiden, det skaver och gnager. Men snart kommer jag inte längre känna igen mig här, bit för bit kommer mina minnen rivas och raderas för att bli byggstenar till en ny stad som inte riktigt är den jag hade. Att jag inte kommer kunna promenera på de här gatorna längre känns märkligt. Hur kommer det vara då? Ja, vi förlorar en bit historia men kommer det kännas så? Gruvan är ju hjärtat som pumpar in liv, som är det som flätar sig in under husgrunden i hemmen, tryggt och otämjt på samma gång.

YES!

Det slår mig ofta, nuförtiden, hur vackra saker är. Det är kanske för att jag börjar bli vuxen på riktigt. Men stugan till exempel. Har sovit i mina föräldrars stuga, ligger 6 km öster om Jukkasjärvi (mot Esrange) i 3 nätter (jag är bara på en snabb visit till Kiruna City för att köra hem mormor -som prata oavbrutet om ögon den ca 45 min långa bilfärden -, boka tågbiljett till Umeå samt tvätta mina svettiga kläder) och så fint allting är här, tja inte stugan dirket för det är fullt med gammalt bråte på gården som har svårt att skiljas från mina föräldrar, men naturen är ju fan i mej fantastisk! Älven, den täta skogen och solen som speglar sig i vattnet. Hur man kan se över sjön bort mot Vittangi och bergen som avtecknas i horisonten. Överallt man tittar från denna stad finns alltid fjällen där i bakgrunden. De stora fjällmassiven med sina glaciärer i norr och så Lapporten förstås, och sen de mjuka avrundade med myrarna och tallskogen i söder. Ja, jag blir glad av det. Jag vill liksom sluka allt det för att kunna komma riktigt nära, för att behålla det levande i mig. Det är då man kan springa rakt ut i skogen, som Åsa Larsson skriver, och ställa sig där och skrika YES med armarna utsträckta mot himlen.