Men om jag längtar till stadslivet i Kiruna? Nej, det är speciella människor som lever här. Inte på ett negativt sätt, bara, kanske lite... men de som bor här är tåliga och starka som gruvberget, sega som kåda, envisa som vintermörkret och så tröttheten, följa de uppgrävda spåren och aldrig vika av... Jag passade nog aldrig in. Nu kanske, ja kanske, jag vet inte. Jag vill inte veta, än.

Det känns sorgligt med flytten. Det är det där, barndomsstaden, det ser likadant ut varje gång man återvänder och det förbannar man för det mesta, man känner barndomskoftan växa ut ur huden, stickande och trång, och man färdas nästan tillbaka i tiden, det skaver och gnager. Men snart kommer jag inte längre känna igen mig här, bit för bit kommer mina minnen rivas och raderas för att bli byggstenar till en ny stad som inte riktigt är den jag hade. Att jag inte kommer kunna promenera på de här gatorna längre känns märkligt. Hur kommer det vara då? Ja, vi förlorar en bit historia men kommer det kännas så? Gruvan är ju hjärtat som pumpar in liv, som är det som flätar sig in under husgrunden i hemmen, tryggt och otämjt på samma gång.