klant

...och så strular jag till allt. Dels för att jag har världens sämsta självförtroende. T ex. varför fick jag inte börja på S-E? De sa att jag var för "sjuk". Varför var jag för sjuk? Jo för min kontaktperson detaljerat beskrivit allt destruktivt jag någonsin gjort och allt friskt i mig som det i själva verket var något sjukligt men som jag låtsades göra normalt. Det enda som var bra med mig var att jag motionerade regelbundet. Enligt henne. Men skit i det, hon ville säkert inte att jag skulle arbetsträna. Men det värsta är att jag tyckte att det var ett bra intyg. Hur tänkte jag egentligen? Då vet man att man har dåligt självförtroende. Man skriver inte allt negativt som finns på denna planet i ett intyg när man söker jobb. Och jag tyckte det var något bra.

Och så blev jag helt övertygad om att det gick åt skogen med mötet igår. Varför slutar jag inte att träffa folk när jag vet att jag blir sviken? Varför tror jag att det ska bli något bra? Om det nu inte blev så illa som jag trott så sumpade jag det idag genom att tala om mitt tvivel, det blir bara en massa struntprat från mig och jag trasslar in mig. Så nu är det kört till sist. Och så känner jag mig sviken och ännu mer ensam än innan. Och känner mig så löjlig som låser in mig på toan på rasterna och gråter som en sorglig tonåring (ack o ve, det gör så ont... - men sluta du är pinsam) Om jag hade varit mer självsäker hade det här inte hänt och jag hade inte tagit upp all skit på mötet igår och jag hade inte ångrat mig idag och jag hade inte brytt mig om att bli sviken. Jag hade inte känt mig sviken. Jag känner mig lurad men får genast dåligt samvete för min misstro. Det finns ingen poäng i att lura mig förutom att känna en seger i att få mig dit de vill. Men det finns ingen mening med det. Fast jag skulle ha hållit mig utanför. Varför lär jag mig aldrig det? 

Nu ska jag inte ta åt mig mer av det. Försöka klara mig ändå. Om jag hade haft självförtroende hade jag kommit jävligt långt så mycket jag kämpar men samtidigt betalar för det. Toppolitikerna som tror att man är lat. De vet inte hur mycket man jobbar, hur mycket arbete man lägger ner, sliter och hur mycket minus man går ekonomiskt och mentalt varje månad. Hur lite tid man har till att sova. Sen gör de ändå avdrag för att de tycker att man har för mycket, att man har för många förmåner. Men samtidigt för lite pengar för att man ens ska orka göra utbetalningar till en varje månad. Hur någon som min bror som faktiskt har två arbeten men ändå högre matkostnad än lön per dag. För han räknas inte, jag räknas inte. Min handläggare glömmer bort mina utbetalningar för "det är ju inte så noga med lite struntsummor", men för mig påverkar det min överlevnad. Man tvingas leva upp sina besparingar, ta lån och skuldsätta sig fast man aldrig varit slösaktig.

De pratar om hur svårt det är för en sjuk att klara sig på arbetsmarknaden, alltså hur svårt det är att få ett jobb med sin sjukdom. Men ingen pratar om hur man ska kunna jobba om man är sjuk. Är inte det därför man är sjukskriven? För att man är så sjuk att det inte går att jobba? Nu menar jag inte att jag inte kommer kunna jobba, jag är inte kroniskt sjuk, jag kommer bli bra. Speciellt om jag vågade tro det också. Om man tror att man kommer misslyckas så försöker man inte. Då handlar det inte om att man inte tycker att man är duktig nog för att man inte får högsta betyg, om man inte tror att man kan så pluggar man inte alls. Om man inte tror att man kan klara av ett arbete så söker man inte det. Man testar inte gravationskraften genom att hoppa ut från 11 våningen, man vet att man faller. Men jag ska bli bättre, jag ska få bättre självförtroende, det kommer. Väl. Om man försöker. Men nu fortsättningen, om man är kroniskt sjuk, hur lyckas man jobba trots det? Ska cancerpatienterna bäras bort på bår från sina kontor när kroppen ger upp? Det är som att sjukdomen är helt irrelevant i sammanhanget. Är inte det konstigt?