fiskdröm

Drömde, vi satt mellan skjulen och rensade fisk. En regntung dimma omger oss och det är kyligt i luften, allt är tyst, stilla. Det enda som känns tydligt är fisken mellan fingrarna, halt, fenor som man lätt kan sticka sig på. Vi bara fortsätter och fortsätter. Dimman liksom stäcker sig in i huvudet, in i kroppen och gör allt till orkeslöshet, långsamt och segt. Inga tankar eller ord kan riktigt ta form. Den fuktiga luften hänger som en mörk skugga över grusgången upp till huset och över gräset, allt ser sorgset ut. Önskan om att få lämna, gå iväg -men vi måste prata. Vi har aldrig lyckats säga något på riktigt till varandra, det är ett oändligt sökande tills tiden rinner ut, varje gång, år efter år. Kanske är jag den enda som söker, jag har aldrig lyckats starta något samtal det blir bara enstaka ord som aldrig tas emot, orden blir bara tomma och ihåliga. Jag sitter kvar och försöker hitta tecken på att jag är omtyckt, uppskattad, kanske till o med älskad. Men tystnaden fortsätter, allt annat omkring oss tycks ha stannat, ingen av grannarna verkar hemma fast jag vet att de är där. Ingen levande syns till, inte ens ekorren, det är bara vi som finns, det är bara vi. Som en ödemark mitt bland alla de andra husen. Jag vill inte sluta hoppas men kanske är jag den enda som söker, den enda som söker efter kontakt.