Jag gillar inte att vara sjuk. Det är klart, vem gillar ligga i sängen och ha feber? Feber har en nedtyngande effekt på humöret. Jag vill gömma mig och aldrig ha måndag igen, aldrig gå till skolan, aldrig ringa myndigheter igen, aldrig mera söka jobb, aldrig mera tänka på hur jag måste få ordning på min tillvaro, aldrig mer försöka någonting. Bara gömma mig här hemma och inte något annat, jag orkar inte. Orkar inte tänka på ekonomin, på relationer, på hur jag ska planera veckorna, visa mig ansvarsfull och samlad, hålla humöret uppe och skaka bort det dystra. Jag orkar inte stå framför klassen och göra en redovisning med feber i kroppen. Ändå känner jag mig skyldig om jag inte går dit. Allt blir så tungt, jag känner mig så misslyckad bara för att jag är jag.
Och jag får dåligt samvete för att jag inte kan träna som jag tänkt, att det inte blir något lopp på torsdag, att jag tröstätit, kräkts, räknat kalorier(pinsamt) som garanterat inte gör kroppen piggare, för att jag inte ringt samtal jag skulle ha ringt, för att jag haft för lite tid över, för att jag inte är klar med läxorna, för att kanske såra andra, för att jag känner mig elak, för att jag inte brytt mig envisare om att hjälpa, för att jag inte orkat ställa upp mer för andra, för att jag har det så bra, för att jag är så bortskämd.
Vad har jag för rätt att må bättre när andra får det ena bakslaget efter det andra? Det är inte rättvist. Jag hade gärna gett det till dem som förtjänat det bättre. För det finns det. Är jag värdefull nog till att få ha det bättre...? Ja, vad är det här egentligen, vad är det, är det bättre, vem bedömer det? Hur som helst, vad har jag haft för rätt att klaga? Vad har jag för rätt att inte orka, för
Vad har jag för rätt att må bättre när andra får det ena bakslaget efter det andra? Det är inte rättvist. Jag hade gärna gett det till dem som förtjänat det bättre. För det finns det. Är jag värdefull nog till att få ha det bättre...? Ja, vad är det här egentligen, vad är det, är det bättre, vem bedömer det? Hur som helst, vad har jag haft för rätt att klaga? Vad har jag för rätt att inte orka, för
tänk om jag skulle strunta i allt det här nu, det här livet jag kämpar för, det känns så skrämmande, och falla 200 meter framför målområdet, igen - jag vill inte längre, jag är rädd. Jätterädd. Jag är rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att lyckas.
Jag är bara en knäpp tjej som är lätt att gilla men ingen vill ha med att göra. Vad har jag här att göra?
Jag vill springa tillbaka till mitt eget hörn av skogen, glömma verkligheten och vänta där så att det ska kännas säkert igen. Men vad har jag för rätt att inte orka?
