Vi såg en film om krisbearbetning på psykologilektionen igår. Det var en dokumentär som hette: "plötsligt försvann han" och jag tror den är från 1989. Under påskhelgen dör pappa Kurt i en bilolycka och i dokumentären får man följa hans fru och deras två söner efter det. Filmandet börjar två veckor efter att han dött och man får ta del av deras historia och känslor kring det genom att de intervjuas, jag tror man får följa dem i ett år, kanske lite längre. Jag tycker det är modigt att gå in i ett filmprojekt precis i chockskedet.
Jag tror inte man kan ta in allt på en gång. Man måste förneka sanningen och undantränga innan man kan ta in det. Bit för bit. Man måste ta det bit för bit annars orkar man inte.
Man tror att det går bra, jag kan verkligen hantera det här bra, sen råkar man missa sitt favoritprogram på tv och går helt upp i taket blir fullständigt förtvivlad över det.
Alla känslor. Tidpunkten precis innan beskedet. Det minnet kan vara så starkt, just det sista "före", de sista minutrarna innan man anade något, tiden precis innan allt det man hade "då" försvann och man går in i en helt annan tid. Allt kändes som ett enda långt dygn sa hon, hans fru.
Och det där innan man förstår vad det handlar om, varför kommer polisen hit? Har jag gjort något olagligt, har det hänt något i kvarteret? Varför ser han så konstig ut, varför petar han sig i pannan hela tiden, har jag någonting där, vad är det som är så svårt att berätta? Och börja förstå att det är något allvarligt men inte, nej, det kan inte var något stort.
Och sen få höra det men ändå inte förstå. Det är helt fel tidpunkt att komma och berätta -att påstå något sånt, det passar verkligen inte. Känslan av hur det sticker som myror i hela kroppen, luften går ur, samtidigt inte kunna sitta still, och nu då, vad händer nu, vad har egentligen hänt... Det här är inte sant, jag kommer få träffa pappa snart, vi kommer se honom snart. Det är bara som han är bortrest.
Jag kan känna det i mig, deras berättelse.
Från att "kommer vi klara av det här? kommer vi klara av den här sorgen? kommer vi kunna göra om det till något positivt?" till att hitta sätt att stå ut med det, sörja, att väva in den nya formen av hans närvaro i deras liv. Göra om allt till något nytt och känna att han finns där. Finns kvar.
I slutet sa hans fru något sånt här, jag har för dåligt minne för citat men ändå: Efter nio månader kändes det som något förändrades. Då var det inte längre som "han lämnade oss och vi blev kvar". Utan då var det som han stannat upp, därborta, och det var vi som började gå. Det tar nio månader att komma in i jordelivet, tänkte jag och kanske tar det nio månader att lämna det också.
___________________________________
Ingenting kan vara bra någon längre tid verkar det som. Jag trodde på ett bättre år. Efter allt.
Jag hade precis fått in ett litet flyt, efter en hel del bråk fick jag en riktigt bra kans. Hon är den första som någonsin sagt att jag gör något bra och att jag är normal. Som tror att jag har alla förmågor inom mig. Att jag klarar mig lika bra som vem som helst. Och den första som tycker det är viktigt att jag får göra det jag vill, som tycker jag ska ha ett vanligt liv.
Alla andra jag träffat, där saknar jag färdigheter, saknar verktyg, har enbart brister. "Meningsfull aktivitet" är för dem något helt annat än vad jag tycker är det, utan det ska anpassas till mitt handikapp, jag är såå dålig. De tycker inte jag ska ha något "självbestämmande". Om de säger att det jag gör det bra menar de bra för någon som är så handikappad. Och att jag inte borde göra någonting egentligen för jag klarar inte av det. Jag har känslan av att de flesta jag känner ser på mig så. Kanske för att jag själv har för dåligt självförtroende för att ge en annan bild.
Nu ska hon sluta, min kans, den första Mars. Jag fick veta det i fredags.
Jag tycker faktiskt jag har otur. Efter alla kränkningar jag ändå stått ut med. Jag har haft en besvärlig uppväxt och jag har hanterat det för jäkla illa. Det var fel men jag tänker inte anklaga mig för det. Jag har i allafall ärligt börjar inse det och försöker komma in i samhället, in i ett liv jag skulle må bra av. Jag söker hjälp, försöker våga lita på andra, kanske våga tro att jag är lika mycket värd som andra, kanske våga tro att jag kan leva som alla andra. Gjort mig redo att chansa - ändra på det jag inte tror går men ändå gjort mig redo att våga chansa och våga prata om det.
Och då blir jag dumpad, gång på gång. Alla människor som fått mig känna mig värdefull, som gett lite jävla anamma, som jag känt varit nära och jag verkligen tyckt om, de bara drar. Eller ber mig dra. Jag är inte värd dem då. Jag är inte det. Varför kan jag inte ha tur någon gång? I allafall en längre än det här så jag kan komma vidare, bara det, komma igång. Eller att jag kan hitta något som är bra. Jag är väl självisk då. Någon gång vill jag få vara det, hon klarar väl sig utan att jag ska svälja gråten. Varför kan jag inte hitta något som är bra? Jag är väl överkänslig då, låt mig vara det, jag fungerar så här. Jag är så jäkla besviken, det känns så himla tungt.
That dream I am dreaming
