vill någon öva med mig?

bara en grej... jag försöker plugga just nu och det dyker upp så många tankar.

Jag tycker det är rätt häftigt att det kan märkas på kroppen det som man bara tror pågår i huvudet. För när jag får mina trötthets och depp perioder så har jag väldigt lågt blodtryck och puls. Ja, inte sjukligt lågt, men väldigt mycket mindre än vad jag har normalt. Förra veckan hade jag ca 50 i puls på en sen eftermiddag. Jag har kanske 70 i normala fall. Om det nu inte är så att jag har en så svag puls att man missar några pulsationer. Det är som att hela kroppen stänger ner. Jag är ingen sån nörd som kollar mitt blodtryck och puls kontinuerligt, det råkar bara bli så för att läkarna(mest AT va?) ska göra sina rutinundersökningar för nu är det år sen jag hade EKG plattor, i skolan håller vi på öva oss på blodtryck också.
Åh, vill någon komma och öva med mig på Östra? Jag har ingen att ta blodtrycket på. Man kan gå dit och låna manschetter men man får inte ta med sig dem hem.

i got mental germs

Ja, jag tyckte det var lite sött faktiskt...

Det måste vara därför de som stickar mycket lever läng(r)e. Därför kan man ofta se äldre människor med stickning i famnen för de som stickade överlevde viruset. Det beror inte på att man automatiskt vill ägna sin tid till att sticka bara för man kommer upp i åren. Sticktanterna har immunitet. 
Varför känns det som det inte stämmer in på mig?

Jag gjorde en visit på sjukhuset från torsdag eftermiddag tills igår kväll. Det var hemskt och tråkigt. Det mest intressanta som sysselsatte mig var att försöka plocka upp en persons mobiltelefon som fallit ner i elementet med hjälp av pinnar och en tång - jag har smala armar, men inte SÅ smala. Det fanns inga skruvmejslar inne på avdelningen, vaktmästarna kunde komma på måndag, eller så...typ... till slut tror jag de lyckades få tag i en, skruvmejsel alltså. Under tiden fick jag tala med en doktor så jag missade räddningsaktionen av telefonen.
Jag fick gå hem, tack o lov. Mår inte bra. Tänker, inte varje minut men då o då att jag hade rätt, i alla fall fram till den här stunden gjorde det bästa valet, så länge jag inte kommer till skada är det bäst att vara hemma och jag är inte skadad alltså hade jag rätt i beslutet att gå hem. Om det sen inte funkar om någon timme så är det fortfarande det bästa beslutet fram till dess. Jag hurrar lite då o då, i smyg i mitt huvud, "Yes-jag är en vinnare". Tar en promenad och hur många veckor hade jag fått vänta på att gå ut när jag vill? Hur många?! Det skulle handla om veckor, inte dagar. 

Man måste försöka peppa sig med något.
 
Jag fick hjälp av en kompis igår, världen kändes väldigt skrämmande innan men då lugnade den ner sig, hon måste ha styrka den tjejen!

Imorgon är det farsdag.

om rädsla

Läs det här från Mirandas blogg

varje gång livet börjar likna ett liv mer än ett projekt förlorar jag intresset

en film

"Jag har älskat dig så länge" 
Jag tycker verkligen om den. En film om relationen mellan två systar som försöker hitta varandra. Tragedier händer överallt, går det att säga vem som är de lyckligt lottade, vem som får bara lite skit och vem som har det värst?
 
Det har gått 15 år sedan de träffades sist. Under den tiden har de inte haft någon kontakt. I inledningsscenen hämtar den yngre sin äldre syster från flyget. Hon har just anlänt efter att ha avtjänat ett fängelsestraff, nu ska hon bo hos sin syster och systerns familj ute på landet. Det väcks många frågor, varför har de inte haft kontakt tidigare? Varför nu? Kan man anpassa sig till samhället igen? Och så klart, vad gör man för att få ett 15 år långt fängelsestraff? Kan man lita på någon som begått ett brott, även om det är ens syster?

Den yngre systern är verkligen genomsnäll men försiktig och vill nå fram, men släpps inte in alls från början av den andra systern som är tystlåten, kylig men även om hon har stor integritet har hon en värme omkring sig och man undrar hur mycket fängelselivet påverkat henne. Kan man få en relation efter så lång tid ifrån varandra? Sakta bygger de upp förtroende för varandra, systern öppnar sig mer, träffar människor. Filmen är uppbyggd lite som en rebus och de första scenerna får en helt annan innebörd när man förstår mer av historien.

- Hur länge har du bott här? (frågar hon sin yngre syster när de sitter i bilen på väg från flygplatsen till systerns hus)
- Det är 10 år nu. Ja, jag kom för att avsluta min doktorsexamen... jag träffade Luc, vi gifte oss... så fick jag en tjänst. Sånt är livet!
(Tystnad)
Den andra systern tittar ut genom bilrutan, nickar lätt, som för sig själv. 

- Alla tror att ni skämtade, men jag är säker på att ni inte skämtade. Jag undervisade i ett fängelse i tio år men jag pratar aldrig om det. Jag gick dit tre gånger i veckan, och jag gick därifrån tre gånger i veckan....Alla de som satt inne var som jag. De hade kunnat ta min plats, jag deras. Skillnaden är så hårfin ibland...
(Senare i filmen följer den äldre systern med dem på utflykt tillsammans med andra vänner till familjen. De har det trevligt tills på kvällen när en av vännerna enträget vill ha reda på var hon varit i alla dessa år. Det blir pinsamt och mest för att slippa fler frågor häver hon ur sig att hon suttit i fängelse. Alla skrattar, men när hon går ut på gården så kommer en av dem andra fram till henne)

Jag tror jag känner igen mig i det där tysta, lågmälda. Ja, tycker det är en fin film.

...

Så korkat av mig

skit!

jag hittade

Jag hittade en annorlunda sajt i min lilla efterforskning av synder.

"How I Treat Borderline Personality Disorder". Visst osar det amerikansk tv-shop? Det verkar vara en författare som skrivit en bok om medfödd olycklighet som han säger beror på hjärnans uppbyggnad och funktion. Jag är inte säker på om jag tolkar det rätt. I alla fall är BPD i huvudsak en sjukdom högst jämförbar med Epilepsi och Parkinsons. Det är också därför epilepsimediciner fungerar så bra på BPD. Det känns som han är medicinnörd och, ja jag vet inte hur vettigt det är, men det känns ändå vettigt, jag vill tro det. Det skulle vara så hemskt mycket enklare. Och när han beskriver medicinerna och jämför med mina och andras erfarenheter så håller jag med honom om det mesta. Skulle jag läsa på om honom är risken stor att jag inte gillar det, jag tror väl inte på mediciner i stort som något mirakel. Ja, jag vet inte...