jag börjar inte om än

det är inte klart, den där rädslan man har i halvsömnen att ramla ur sängen och bara fortsätta falla, innan golvet tagit plats och man lyckats öppna ögonen. Efter finns förklaringen o de förbannade orden o språket som berättar, vyssjande, det som är så konstant trots att livet och världen inte har den konstruktionen. Innan är det ogenomtränglig betongdimma, det drar o sliter o ingenting har någon orsak o verkan, det finns inget ihop och det ser så märkligt ut, allt i den här världen. Det fascinerar och skrämmer. Det finns ingen start och inget att starta om. Än. Sen, när är "sen"? Då, alla vaga ord om tid, kommer jag förtydliga mig. Väntan. Jag bär den.