It wasn't meant to be as I've become

Jag ska inte skriva här för tillfället för det är inte särskilt korrekt av mig, jag viker av från min moral och jag är så trött att jag inte kan stava ordentligt. Men jag är dubbel, som så många av oss människor. Andra delar av mig ser det inte alls som något inkorrekt. Och det är ju också jag, så... Alltid dessa sidor i skuggan av varandra. Växlar mellan att hålla i rodret. Ja det skulle kunna kallas en slags symbios, ett beroende av varandra. Och en fungerande symbios kan det kanske bli men en och ett blir det inte. Inte från den här sidan av ljuset. Det är min framtidsversion från här. Jag sopar allt roligt under mattan, stänger in det, tejpar för fönstrerna, skyddar växterna genom att göra dem ömtåliga. Det är så det ska vara. Ju! Envisas jag. Människor omkring mig, har jag tänkt, är i den åldern, (de i min ålder alltså)att de väljer väg, de byter perrong och riktning. Lämnar de gamla skyltarna, börjar leva, eller slutar helt att leva. Och ska inte jag också göra det valet? Den tiden är här nu. Välj då! Men kanske är det så att vi alla har något därinne som trots allt inte ger upp, som driver oss vidare, så att det aldrig, även när vi kört i över 50 år rakt ner i helvetet fortsätter spela infinito. Så länge vi inte avslutar har vi inte stannat, kan vi välja och välja igen. Sure! Säkert! Torka av synder på de rena kökshandukarna, med vetskapen att du kommer göra om dem. Den där brännande pulserande värken, slagen du inte förstår varför de kommer eller från vem. Det handlar inte om ett sökande efter mig själv; jag är ingen tonåring på jakt. Jag förlorar delarna ibland. Som om de rinner genom mina fingrar, som man tappar minnet, som man lägger undan sina nycklar, glömmer portkoden hem, nej, nej, stopp, det är inget sånt. Det är att plötsligt vakna upp i en helt ny stad, med ett helt främmande språk, i en annan tid, men nej, nej, inte heller så kan jag beskriva det. För det handlar om att det främmande är du själv och staden är du och allt du tänker och allt du är, är i otakt. Och du kan inte fånga eller sätta fingret på vad, och du bara kan inte beskriva det för det är osynligt. Och allt glömms bort och fy skämms på det, bort med det som en flummig tonårskris, livskris, nervösa besvär. Men det är ingen kris, det är ett tillstånd, det kommer sig inte av paniken, det finns där först och innan den, det är en stad som står stilla -inte i kaos. Det förgör ingen, det bara är. Jag må vara udda och konstig. Det tycks klä mig på ett eller annat sätt. Hade jag varit vacker eller söt hade man kanske tolkat min tysthet som blyghet. Men har man inte det klassiskt sköna eller söta utseendet med sig är inte blyg det ord eller den tanke människor relaterar till. Nej, jag ser för rå ut för att vara den försiktiga och blyga. Det stör mig inte. Att världen är ny och föränderlig är inte heller något jag oroar mig för. Det som skrämmer mig är när det som är jag är främmande för mig själv. Inte att jag förändras, bara att jag vet att det där därinne i min kropp, inte är jag, samtidigt som det helt absolut är jag. Jag tar denna okända människa med mig till mitt hem, lånar ut min säng, min dator, mina personuppgifter, mitt liv. Vad är detta? Vad gör jag med det, vad gör jag mig av med det? Det känns inte overkligt, jag känner mig inte overklig, inte alls. Bara främmande.