över en skör is

Det föll snö natten mot igår, mängder av mjuk ren nysnö täckte gatorna när jag vaknade på morgonen. Folk som måste iväg var ute och skottade fram sina bilar. Min första tanke var att det skulle vara fint att åka ner för en backe så här; att vara såhär, orörd.

Flingorna fortsatte ösa ner, lätta och ljudlösa, vitare än den kompakta himlen ovanför. I huset hörs små ljud här och var men det är inte det som gör mig nervös. Jag värjer mig för mina inre bilder, det är när jag blundar jag faller handlöst. Runt runt virvlar jag likt flingorna i en snöglob utan att landa. Min rädsla kryper ifatt mig varje gång jag stannar upp, varje gång jag blundar. Jag måste lära mig stanna utan att stänga mina ögon. Och vart ska jag ta vägen? Jag tittas på och skakas om och om och om igen.

Sorgen i magen – det är här jag är nu. Ilskan i gråten – det är här jag är nu. Skillnaden är inte platsen utan ensamheten. Nu är jag ensam med det här. Den växande tryggheten vill inte mig, inte längre. Den begynnande självsäkerheten tittar skamset bort " Du?! – trodde du verkligen???" Nu måste du klara dig själv säger jag till mig. Vad som än händer så måste du klara dig själv. Du måste själv nu. Du måste orka. Du klarar dig själv. Bara lite till. Jag började bli trygg av vetskapen att det fanns någon där som skulle vara där när jag tvivlar, någon där som kunde stegen, någon jag hade att följa, någon slags räddning och jag var säker på att den fanns där, brevid mig. Den där nya nykterheten och klarheten i blicken, den lilla friden i hjärtat, det var självkänslan som vuxit, ja, det var värdefullheten i mig som tog en plats. Det var en kort tid jag kände den, för kort för att riktigt kunna känna. Och det känns som den rinner från mig och jag vet att ändå ska jag klara mig. Själv. Och jag är så rädd att trilla. För när jag blundar så faller jag handlöst. Dimman, mörkret och den kalla hårda isens land och jag vet att jag inte orkar den mer. Mitt hjärtats själ är sliten och den finns där inne i mig, jag vet det. Och jag går över den skrovliga ytan och vet vad som väntar därunder. Jag är knuffad ut på skör is. Tvingad.

I bästa fall håller de tummarna för mig. I bästa fall. Att inte börja tveka, inte söka hål. Glömma, aldrig blunda och fortsätta att gå gå gå. I minnet är mina kläder blöta. Jag ligger i en vak, har en hand som håller sig fast i kanten med såriga fingrar. Tystnad. Vattnet öronbedövande starkt. Övervakad, slår upp ögonen mot sällskapet i rummet, där för att liksom kontrollera varje andetag jag tar. För min skull- men jag kan inte. Kan inte så. Hjärtat slår i panik och vilt. Handen glider ner från kanten och jag andas vatten. Jag klarar inte av inlåstheten. Min fjällbjörk saknar syre. Det kväver mig. Det kan aldrig blir frivilligt, jag kan inte göra så. Frivillig fångenskap fungerar inte. Vetskapen finns där under isen, hotfull och lockande. Man kan inte kissa själv, allt hålls inne och jag måste bara fly, fly tills jag är stark nog att hålla andan tillräckligt. Håller jag andan tillräckligt länge blir jag fri. De ser inte vattnet de skapar. Allt de ser är mitt fäktande och de förstår det inte. De håller bara fast det de kallar utbrott. Men håller jag andan är jag stilla och då blir jag alltid fri. Handen greppar tag om kanten igen.

Det är det första jag måste passera över isen. Det första. För jag är ju på land och jag är torr. Men vad kommer sen? Det där subtila men ändå svåra. Det på ytan lätta men i verkligheten det djupa vattnet. Kan jag verkligen hitta en väg, kan jag, just jag göra det? Kan jag få behålla lite av min stolthet, kommer någon självkänsla, någon nykterhet finnas kvar? Nu är jag själv. Kommer jag någonsin komma härifrån? Jag är osäker för jag vet att det här gick för fort, det är så redan, det är så skört. Det är svårt att inte ta det personligt. Det är omöjligt om man ska tänka efter, inte med så kloka viljegoda människor. Alternativet är att de inte tycker att jag inte är värd mer, eller att det här är precis vad jag är värd och klarar av. Antingen går det mot logiken eller mot min självkänsla. Jag tror inte på en sekund att de inte förstår. Så jag försöker inte tänka. Det bästa är att inte tänka på det. Till kvällen har snön nästan upphört att falla, bara små mjuka flisor som blåste i vinden när jag gick till sängs. Och på morgonen lyste solen med full kraft. In genom fönsterna sken den i kyrkan där vi satt och bländade oss medan vi väntade på vigseln. Prästen var den jag tyckte om så mycket. Och brudparet var precis så nervösa som man förväntas vara. Men det kändes inte sådär sagolikt perfekt som jag får det att låta, men visst var de vackra. Jag är inte så mycket för bröllop och kanske är jag lite avig men jag vill också höra till. Jag är också värme, jag skulle kunna älskas, tycker jag, precis som vem som helst. Är jag så annorlunda? Säger så till mig själv att visst är det är skört, men aldrig, aldrig kört.

Vi sjöng "Du vet väl om att du är värdefull?". Jag behövde höra det idag.